Sorgsenhet

Inatt förlorade en barndomsvän till mig, sin pappa. Denna man har jag själv känt sedan jag gick i sexan och även om jag inte träffat honom nu på flera år så minns jag honom väl. Hur han ropade sin dotters namn när man ringde henne, hur han älskade hundar 🐶 och hur mina egna hundar var helt tokiga i honom. ☺️

Det gör mig sorgsen att veta att han lämnat denna jord. Jag beklagar det verkligen och mina tankar går till hans döttrar. ❤️❤️❤️

Det som oxå gör mig lite sorgsen och på ett sätt chockad, det är att människor som jag känt så länge går bort. Min mamma och styvpappa, kompisars föräldrar och även bekanta till mig. Det känns som om döden kommer allt närmare. Det var nog jobbigt med mina far- och morföräldrar, även om jag har turen att ha kvar en av dem (FARFAR 💕), men de var ju två generationer bort. Nu är det generationen över mig som har börjat bli änglar. Det känns för nära.

Jag har vänner som inte är helt friska, varav en faktiskt akut operera in en pacemaker i vintras. Jag själv har problem med ett högt blodtryck som vägrar ge med sig trots medicinering. Känns som en del av livet har börjat komma allt närmare… Den delen som innehåller sjukdom och död. 😔

Man kan inte gå och tänka på det hela tiden, och det gör jag verkligen inte. Man måste leva här och nu och man måste ta vara på var stund. Man kan absolut inte tro att man själv eller ens omgivning ska gå och dö, för vad får man för liv då.

Men ibland, vissa dagar som dessa, när en barndomsväns pappa dör. Då blir jag sorgsen och tycker att det kommit för nära. 🌷

2 thoughts on “Sorgsenhet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.