Fattas mig…

Jag har nära vänner som jag kan prata med om allt. Jag har en sambo som känner mig väl. Jag har en dotter som jag pratar med ett flertal gånger per dag. Jag har en son som finns där, även om han är rätt dålig på att höra av sig. Jag har många olika människor som jag kan vända mig till, beroende på vad det handlar om.

Det finns dock en person som fattas mig. Det slår mig om och om igen, att trots det varit länge sedan jag fick utnyttja vår relation på det sätt som jag vill, så är min tanke många gånger att ta upp telefonen och ringa. Men så slår det mig att det inte går, för det finns ingen telefonlinje som går hela vägen till himlen.

Jag har en dålig dag idag. Eller egentligen en bra dag, och då vill jag berätta. Jag vill ringa och sprudlande tala om det som gör mig glad. Jag vill berätta att Fian har börjat på en praktik och det gick jättebra. Jag vill berätta att Matte är jätteduktig i skolan. Jag vill berätta att mitt barnbarn både kan gå och äta själv. Jag vill berätta att min motorcykel går som en klocka och att jag kör så försiktigt så någon oro behövs inte.

Ni som har förlorat någon vet säkert hur det är. Man glömmer bort att de inte finns och man tänker verkligen att man ska berätta. Det är så nära man ringer, eller så bestämmer man att man ska åka förbi i helgen… Fram tills hit går det bra och man är fortfarande lycklig. Till dess att det plötsligt slår en… Det går ju inte… Det känns verkligen som ett slag rätt genom hela kroppen och man inser att det verkligen inte går. De lever inte längre…

Var enda dag när jag kom hem från skolan, så satte jag mig på köksbordet (telefonsladden räckte inte längre) och ringde mamma på jobbet. Jag hörde att hon inte alltid hade tid, men jag ringde ändå. Berättade att jag var hemma och massa onödiga saker som hon inte hade något för att veta. Men jag ringde, för det gjorde jag var enda dag.

När jag sedan började i växeln så mailade vi istället. Varje dag ett mail till varandra där vi berättade hur vi hade det. Mamma blev sedan sjuk och succesivt togs min kontakt med henne ifrån mig. Det gick ändå bra, hon fanns ju där. Jag åkte förbi efter jobbet istället…

När hon dog så var allt så konstigt, men jag visste att jag inte kunde ha kontakt med henne. Inte förrän för några månader sedan har det kommit över mig gång på gång, att jag är på väg att ringa henne. Jag vill ha min mamma här! Jag vill berätta saker för just HENNE!

Ikväll var en sådan dag. Jag inser plötsligt hur jag sitter och tänker att jag kanske ska åka förbi på lördag. Lördag är alltid en bra dag att åka dit. Då ska jag berätta om allt som har hänt på sistone och hur vi har det… Inte förrän jag tänker på Valter slår det mig att mamma aldrig har träffat honom. Och plötsligt kommer insikten, hon är ju död, jag kan inte hälsa på henne. Varför lurar hjärnan mig så? Varför låter den mig tro att hon finns, för att i nästa sekund hälla smärtan över mig och jag kommer ihåg att hon är både död och begraven. Varför slutar det inte göra ont?

Varför togs hon ifrån mig så tidigt? Den där i himlen måste tro att jag klarar mig utan min mamma, men det kan jag garantera att jag inte gör. Jag vill ha henne igen!!

MAMMA!!! Varför är du inte här!? Jag behöver dig! Det gör ont i mig…

Livet är så satans orättsvist ibland…

025

4 reaktioner på ”Fattas mig…

    • Lena Salander skriver:

      Hej Jenny!!
      Önskar att jag kunde ge dig en stor kram just nu!!! för jag vet precis hur du känner dig!

      Det är så himla jobbigt när man inte bara kan ringa och prata om allt det där….med sin mamma. Det gör så jäkla ont och saknaden är obeskrivlig. Du vet Jenny!! att behöver du prata så är det bara att höra av dig. Kram!!!!! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.