Att sakna

Det finns människor i livet som gör märken i ens själ på olika sätt. Det kan vara människor man träffat ett fåtal gånger, och det kan vara människor man känt i hela sitt liv. Jag har oxå sådana människor och många av dessa kommer jag aldrig att träffa igen.

Jag ska försöka att inte göra detta till ett ledsamt inlägg, men det är idag den 14 september. Vilket innebär att den 18 september närmar sig med stormsteg. Och den 18 september är min styvfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 68 år på fredag, men som de flesta vet så lämnade han oss för fem år sedan.

Eftersom hans födelsedag närmar sig så tänker jag allt mer på honom, så har det varit varje år. Så är det med alla mina kära i himlen. Idag slog det mig oxå att JAG är den ende som finns kvar, som vet mest om Bernt. Jag levde med honom från det att jag var knappt sju år och han fanns i mitt liv till jag var nästan fyrtio. Jag har upplevt så mycket med honom och känner honom så väl.

Tre saker som fascinerade mig med honom var att han älskade musik, hästar och båtliv. Att jag är så förtjust i skärgården består till stor del på att jag är uppvuxen på många små öar här runt omkring. Vi åkte ut på fredagen i vår ”Barnarne”, en liten Uttern 495 där jag, mamma och Bernt sov. Mamma lagade mat på ett trangiakök, jag läste och Bernt, han spelade musik på sitt munspel. Han var en fantastisk musiker som kunde hantera de flesta musikinstrument, och munspel var han var expert på. När vi var hemma så spelade han oxå gärna både dragspel och gitarr, men det där munspelsspelandet minns jag allra mest. Jag kunde sitta i timmar och lyssna och mamma likaså.

Bernt, han älskade musik och han var en sådan som valde Rolling Stones, när andra valde Beatles. (Vilket inte passar ihop med min mamma som gjorde ett helt tvärtom val). Och Bernt, han älskade Bob Dylan. Så ikväll när jag har gått omkring i köket och lagat mat, så har Bob Dylan’s musik kommit dansande ut ur högtalarna.

Visst trillar det en tår när jag tänker på honom, och att han faktiskt är död, men jag kan sörja längre. Jag menar, jag sörjer ju att han inte är här, men jag kan inte gå omkring och vara ledsen fortfarande, för det gör inte att han kommer tillbaka. Däremot kan jag se tillbaka på de minnen jag har och jag kan berätta för andra hur han var. Det är inte många som känner Bernt helt rätt. Men jag berättar gärna. Han var en fantastisk man, med humor som ett barn och ett hjärta stort som ett berg.

Bernt hade såklart dåliga sidor, vilken människa har inte det, men han är den som räddat mig från så mycket så många gånger. Han har avstått från mycket och offrat mycket samtidigt som jag tror att han fick mycket. Han fick mig som dotter, vilket är inte fy skam 😉 och han fick mina två barn som barnbarn. Det vet jag är en lycka för honom.

Jag sörjer och mina barn sörjer. Vi är de som kände honom bäst och vi sörjer honom mest, även om jag vet att många andra oxå känner stor sorg över hans bortgång. På fredag skulle han fyllt 68 år, och kanske hade han varit nära att få byta till en ny Merca eller träffa sina indianer. Vem vet? Kanske han i himlen, kanske han i helvetet, men jag vet att det hade varit honom väl unt.

Bernt, tag hand om dig och spela massa musik för mamma i himlen! Hon älskar det! <3

Peace and Out!

 009

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.