7 år
Fredag den 5 februari 2010
Den dag då jag fick den största chocken i mitt liv. När en händelse kom in i mitt liv med dunder och brak. Det som då hände visade för mig att man aldrig vet vad livet har framför sig. Man kan planera och skapa önskedrömmar om livet, men det kan ändras lika fort som man knäpper med sina fingrar.
Förstå mig rätt, givetvis ska man planera livet och ta tillvara på allt. Men jag hade inte tidigare verkligen trott att saker kan hända som vänder allt från vitt till svart, från ljust till mörkt, från lycka till outgrundlig sorg.
Den fredagen gick jag sprudlande till jobbet precis som vanligt. Fredagshumöret på topp och jag såg längtansfullt fram emot den stundande helgen. Mamma ringde och var orolig över den vinterkräksjuka som hennes man, min styvfar, hade fått. Jag ringde Mikael och sa att vi måste nog fara dit med lite mat, vi kunde ju ställa det på bron. Men så att de hade över helgen i alla fall.
Mamma ringde igen. Bernt var ännu sämre, knappt kontaktbar och kräktes blod. Jag tvingade mamma att ringa ambulans och sa att han behöver nog vård. Mamma sa att Bernt vill inte fara på sjukhus, jag sa att han får inte bestämma. Inte den här gången.
Någon timme senare ringer mamma igen. Hemifrån. Jag frågar, argt, varför de inte åkt? Förstod hon inte att jag ansåg att hon behövde hjälp med att ta hand om Bernt?
-Ring ambulans! Så sa jag om och om igen…
Mamma sa att hon hade gjort det, ambulansen hade kommit nu. Men Bernt, hennes man sedan många år, min styvfar sedan jag var liten… Bernt Ingemar Björk… Han dog i väntan på ambulans…
När jag fick höra detta, sjönk jag ihop på golvet i fikarummet. Jag minns det som om jag rann ut på golvet. Var i någon slags dvala där jag hörde mina kollegor prata oroligt runt omkring mig. Jag kunde inte förstå…? Hur kan en som vanligtvis är en frisk 63-åring bara dö i hemmet så där…? Vad hade hänt???
Senare fick vi veta att han hade aldrig vinterkräksjuka. Han hade en stor tumör i magen som brast. Han hade varit sjuk länge, men var så fruktansvärt rädd för läkare och sjukvård att han aldrig gick och kollade upp det. Jag trodde att jag kunde bestämma att han skulle till läkaren, men han fick bestämma ända in i slutet.
Min kära fina styvfar. Väldigt speciell på många många sätt, men jag tyckte väldigt mycket om honon. Han dog i sitt hem, sittande i mammas rullstol, med mammas hand i sin, denna dag för 7 år sedan.
Min mamma dog på många sätt då även hon, trots att hon levde fyra år till. Men de fyra åren var hennes sorg och saknad så djup och oändlig att hon aldrig på riktigt kom tillbaka till oss.
Så Bernt, när jag nu tänker tillbaka på den uppväxt jag haft så har du såklart stor del i den. Det kom fram saker efter din död som jag hade önskat du berättat när du levde, men jag förlåter dig. <3 Min tillvaro med dig och mamma var inte alltid den bästa för ett barn, även om jag aldrig for illa kroppsligt. Allt det är saker jag inte fokuserar på. Jag fokuserar istället på allt fantastiskt du gjort för mig och mina barn. Jag saknar dig så in i h-vete mycket…! Ser jag någon på stan eller på tv som påminner om dig, så bränner tårarna bakom ögonlocken direkt. Jag vet att du har det bra nu, men jag önskar vi hade fått behålla dig betydligt längre än så här…
KRAM <3
<3