4 år

5 februari 2010

Utan förvarning, utan misstanke, utan någon som helst föraning, så fick jag detta datum för fyra år sedan ett samtal från min mor. Hon berättade lugnt och sansat att min styvfar plötsligt hade gått bort i hemmet. Jag som trodde att han bara var magsjuk kunde inte tro att det var sant. En tillsynes fullt frisk man, dör inte bara…

Men det gjorde han. En stor tumör på tjocktarmen hade spruckit och ledde till att han plötsligt dog. Han hade nog vetat om det ganska länge, men läkarskräck ledde till att ingen vård uppsöktes.

Trots den första chocken, så tog jag det ändå ganska bra. Det var så otroligt mycket som följde kring att ta hand om mamma och en massa saker som dök upp efter Bernts död, som gjorde att jag bara rullade på. Nu så här fyra år efter, så har min saknad börjat bli mycket stor. En bidragande orsak kan vara att mamma också är på väg att lämna jordelivet och jag vet att av vår lilla familj blir det bara jag kvar. Det var vi tre i många år och snart är det bara jag…

Jag har ju givetvis mina barn, Mikael, min pappa och övrig släkt kvar och de värdesätter jag i  massor ALLIHOP. Givetvis. Men det var hos mamma och Bernt jag växte upp och det var den familjen som var min i många år. Bernt kallade oss ofta ”Löjliga familjen” och det kan jag nog påstå att vi var. Nu blir det bara löjliga jag kvar… 😉

Att sakna en människa, som jag saknar Bernt är mycket jobbigt. Jag ”ser” honom överallt. Jag ”hör” honom ofta. Jag går på affärer och tänker på saker som han skulle ha velat ha. Jag tänker på min mamma som är så ensam och det enda sällskap hon vill ha är av sin Bernt. Men han är död. Han är en ängel nu, så han kan inte hålla henne sällskap. Han kan inte sitta där och spela för henne. Varken munspel, dragspel eller gitarr. Det är alldeles tyst, förutom tv:n som ger lite rörelse, men det är inte Bernt som håller sällskap.

Hon frågar ofta var han är, och gång på gång får jag berätta att hennes man är död. Att han dog i hallen. Hon frågar när han ska begravas, och jag får berätta om hela begravningen. Om jag har tur kommer hon ihåg när jag berättar. Men oftast så börjar hennes sorg om från början.

Jag saknar Bernt för att han inte är här och håller henne sällskap. Jag saknar Bernt för att han inte kan skämma bort mina ungar längre. Jag saknar Bernt för att han inte hann bli pensionär, vilket han såg fram emot enormt! Jag saknar Bernt, för att jag aldrig någonsin kommer få träffa honom igen. Jag saknar……!!!

Mina tårar kan inte sluta rinna. Efter fyra år är tårarna fler än någonsin. Men samtidigt vet jag att han vaktar över mamma och förbereder hennes ankomst. När hon kommer till honom, så kommer hon åter bli lycklig igen, och det värmer mig. Jag vet att han väntar och lockar utan att stressa henne. Men när mamma får träffa honom i himlen igen, så kommer alla hennes sjukdomar vara borta, hon kommer kunna gå och de ska köra runt hela himlen med den snyggaste Mercedes som finns. Och eftersom jag vet att anledningen till att Bernt åkt i förväg, är för att förbereda allt för henne, så känns min saknad lättare att hantera… Även om det känns mycket jobbigt emellanåt.

Bernt Björk
Född 18 september 1947
Död 5 februari 2010
Förevigt saknad

En reaktion på ”4 år

  1. Ingela skriver:

    Kommer sa val ihag nar jag fick veta… 🙁 Forstar att du verkligen saknar honom enormt mycket, det var en harlig person med mycket bus i sig 🙂
    Styrkekramar till dig min van 🙂 <3<3<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.