Underbara medmänniskor

Som alla vet vid det här laget, så har jag en jobbig period. Jag har ju givetvis bättre dagar, speciellt när jag är bland andra, men hemmavid kommer tankarna lättare fram och då blir det jobbigt. Behövs bara att diska ur en kastrull vars mamma hade en likadan, för att tårarna ska börja rinna. Jag är fortfarande helt chockad över att jag reagerar så starkt, men som alla säger; Mamma när alltid mamma. Det går inte att jämföra med något annat. Dock tror jag att jag kommer sörja min pappa MINST lika mycket då han är den person som jag alltid sett som min stora idol. Det gör jag fortfarande. Han är min privata Elvis Presley… 😉

Men, det jag tänkte berätta om idag är alla fantastiska medmänniskor som finns i detta land. Jag är helt förstummad över det stöd jag har fått. Givetvis har jag stöd av familj, pappa, nära släkt och nära vänner. De har visat sig vara helt otroliga och visar sitt stöd på ett sätt som inte går att beskriva. De erbjuder hjälp, skickar meddelanden med stöd, ringer och kontrollerar hur jag mår, till och med skickar in dagens ros till mig. De som är i min närhet är underbara. Jag visste det, men har verkligen fått det bevisat.

Det som dock har förvånat mig lite grann, är hur mangrant de övriga ställt upp. Med de övriga menar jag de som inte står mig jättenära, men som känner mig ändå. Jag får många mail via Facebook, sms och till och med handskrivna brev där olika människor berättar om hur de tycker saker är. Alla är mycket tydliga med att jag absolut har rätt att vara ledsen över att mamma gått bort, men många har oxå olika tröstande förklaringar till varför allt skett som det gjorde. Tex att mamma valde gå bort när jag inte kunde vara med, att hon lämnade jorden för att lämna plats och ta del av sitt barnbarnbarns själ här på jorden. Jag är så otroligt hjälpt av alla som hör av sig, vilket jag tror ni har svårt att förstå. Men det hjälper mig och trösten värmer.

Ett brev jag fick värmde lite extra… Jag flyttade från Bergnäset, Luleå, på sommarlovet mellan 5:an och 6:an. Livet på Bergnäset försöker jag förtränga ganska mycket men något jag hade där, var en bästa vän. Hon hette Jenny som jag, och vi var mycket nära vänner. Hon var blond och jag var mörk och vi stod ofta i vårt vardagsrum och mimade till Abba. Vi dansade jazzdans, drack O’boy och läste Kalle Anka. I samma veva som jag flyttade gjorde även Jenny det och hon flyttade till södra Sverige. På den tiden fanns ingen internet och vi tappade kontakten. Men tack vare Facebook så har vi hittat varandra igen. Hon bor (tyvärr) fortfarande söderut, men jag uppskattar ändå den kontakt vi har kunnat återuppta. Denna underbara människa Jenny, har skickat ett handskrivet brev till mig, där hon berättar om de varma minnen hon har av mig och min mamma och den betydelse mamma hade. Hur hon gav Jenny en stor trygghet och när hon sov över, så minns hon hur min mamma strök oss båda på kinderna och ”nattade” oss.

Att höra hur mycket min mamma har betytt för andra människor, så pass att de minns det över 30 år senare, är så värdefullt. Att just MIN mamma var en sådan som kunde lämna sådana avtryck hos andra, känns fantastiskt. Jenny är inte den enda som har sagt detta, utan mamma har lämnat avtryck hos andra oxå…

När jag hör detta, så inser jag att det är nog inte så konstigt att jag är så ledsen. För min mamma lämnade avtryck. På många sätt säkert, men framför allt på ett sätt som gör att människor sätter sig ner och skriver ett handskrivet brev till mig och berättar om det mamma gjort för SÅÅÅÅ länge sedan.

Min mamma hade många fel och brister. Men hon var en människa man kommer ihåg. Jag skulle kunna berätta så många berättelser och historier som jag hört, men jag ska inte tråka ut er.

Med detta inlägg vill jag främst säga att jag är så imponerad över alla människor jag känner. Ni är helt underbara, både de som står mig nära och de som är lite längre ut. Men jag uppskattar var och en av er.

Tack för att ni finns! <3

 

5 thoughts on “Underbara medmänniskor

  1. Jenny D

    Åh fina du! Jag skrattar genom tårarna. Din mamma var verkligen en underbar människa och det är du också. Alla minnen som sköljer över mig. Kommer så väl ihåg hur vi mimade till Abba och hur vi övade på jazzdansen. Kommer även ihåg andra saker, hur vi försökte locka ditt vackra, tjocka hår och lockborsten fastnade så min mamma fick klippa bort en bit. Eller hur vi satt på gungorna på din gård och bara var. Eller vilket stöd du och din familj var när min farmor gick bort. Eller hur Bernt kunde få oss att skratta. Jag är jätteglad över att vi hittade varandra igen och hoppas att vi kanske kan ses på riktigt någongång om nån av oss har ”vägarna förbi”.

    Skickar över många varma kramar till dig <3 <3 <3

  2. Pingback: Bloggutmaning 2015 – Fråga 1 och 2 | Jennys sida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.