Tro det eller ej…
…men jag saknar båtlivet…
Jag skyller på min goa vän Anna-Lena, som jag träffade en snabbis idag. Så fort jag ser henne eller hennes man, så tänker jag direkt på sommaren och det liv vi har då. Vilket förmodligen beror på att vi mest umgås med dem ute i skärgården.
Som så många i min närhet vet, så blir jag lite less i slutet på säsongen, men ställer upp för Mikael för i skärgården är där han trivs allra bäst. Jag älskar också skärgården, men kanske inte riktigt i den mängd som Mikael.
Hur som helst, när jag hade träffat på Anna-Lena, så började jag tänka på sommaren som varit. Jag tänkte på de öar vi besökt, alla fantastiska människor vi träffat, den stämning och gemenskap som finns, solvarma klippor, långa promenader på öarna och så vidare. De som inte upplevt det, har verkligen missat något.
En gång när vi var på Kluntarna så kom det ett litet barn nerspringande från turbåten och skrek högt ”Nu är jag här!”. Det är ungefär så man känner när man kommer fram till ett ställe.
Men man kan också få se en tysk komma gående förbi en, med en stor pingvin i ryggsäcken. Och det roliga av allt, man blir inte alls förvånad.
Nåja, sommaren kommer så småningom. Nu får jag väl njuta av underbara advent och de aktiviteter som jag har inplanerade.
Ha det gott!
Peace and out!
Jag älskar att fota fåglar. Mikael blir galen på mig.
