The Fosters
Jag har börjat se en ny serie på Netflix… Bara det är ju ett inlägg i sig, för jag ser inte serier och nu är jag inne i en sådan igen. Har bara sett två hela serier (Sons of Anarchy och Orange is the new black) men annars har jag aldrig sett alla avsnitt i en serie, för det tar alldeles för mycket av min tid.
Hur som helst så ser jag nu serien The Fosters. Den handlar om två gifta kvinnor som bor tillsammans i ett hus med den ena kvinnans biologiska son, två adopterade tonåringar och dessutom har de en till tonårstjej och hennes lillebror som fosterbarn. En stor och lycklig familj…
Men det slår mig att det som vanligt är så himla präktigt i amerikanska familjer. De har stora fina hus och allt sköts så himla bra. Barnen strular till det och föräldrarna vet alltid exakt hur de ska hantera saker och ting. Hur ”den perfekta föräldern” ska vara och hantera det som sker.
Missförstå mig rätt, självklart är det ju bra att man visar hur föräldrar bör vara och alltid är det någon som lär sig något. Men allt som oftast så är det så himla överdrivet. Som om man nästan bara vet exakt hur man ska säga och hur man ska hantera varje situation som dyker upp.
Jag måste säga att det absolut svåraste jag gjort var att vara förälder. Det kom ingen magisk trollstav som slogs i mitt huvud och förklarade vad jag skulle göra. Eftersom jag själv inte är uppfostrad, så har jag inte heller någon erfarenhet från hur det ska gå till.
När min dotter började vandra vägar som var kurviga med både höga toppar och djupa dalar, så visste inte jag hur jag skulle hantera det. När jag sökte hjälp så kunde de inte ge mig den hjälpen utan jag skulle utgå ifrån mig och uppfostra utifrån det. Men när jag inte har något jag kan utgå ifrån, så är det svårt att hitta rätt.
Jag och mina barn fick tillslut den hjälp vi behövde och mina barn är idag fantastiska. Skulle jag få barn nu, (vilket aldrig i h-vete skulle få ske), så skulle jag nog kunna uppfostra dem. För nu har den där trollstaven gjort sitt.
Men, jag blir helt galen av att se alla dessa amerikanska familjer som uppfostrar så kristet och så präktigt, och även om jag vet att det är film, så retar det mig. För trots att jag vet att man behöver ha historia för att kunna utföra något, så känns det som att alla utom jag har det.
Hmmm… Låter onekligen som om detta med serier inte är något för mig, för jag sitter mest och retar mig på saker och ting… Nä, tacka vet jag musik där jag får tolka saker på det sätt som passar mig för tillfället.
I mina hörlurar hörs just nu Hallelujah med Leonard Cohen och jag tolkar den helt och hållet på mitt sätt, vilket säkert inte är det sätt som Leonard tolkar den på. 😉 Mer om det en annan gång…
Med alla dessa ord sagda, ska jag nu ta och se Farmen, som jag missade 19.30. Ha det bäst alla!
Kram <3
Lillen är iaf väluppfostrad (när jag tittar på honom)