Jennys sida

Speciell dag

För drygt ett år sedan hände lite saker i min dotters liv som gjorde att vi hade ett så kallat ”samtal”. Jag har ju mindre bra erfarenheter av alkohol och vet att dricka starka drycker klarar inte alla människor av.
Efter att Sofia varit på en fest där jag ansåg att saker blev lite fel, så tog jag upp det med Sofia och hon satte sig helt enkelt och tänkte igenom saker och ting.

Hon insåg snabbt (det hade hon nog gjort redan innan jag pratade med henne) att det som hände inte var bra, och hon tog då beslutet att avstå från alkohol ett år. Helt ärligt tyckte jag det var lite drastiskt. Ett helt år…! Jag som verkligen vill ha mitt glas vin till helgen, kan ju inte säga att någon ska hålla sig utan ett helt år. Men hon tog det beslutet. Det är ett tufft beslut för en 25-åring, men dock inte desto mindre klokt.

Idag är det exakt ett år sedan hon tog det beslutet, och hon har inte druckit en droppe alkohol sedan dess. Öl har hon druckit, och bubbel, men bara sådant som varit med 0,0% alkohol. Hon säger att det aldrig varit ett problem och hon mår så otroligt bra utan spriten i kroppen.

Hon säger oxå att hon kommer att fortsätta sitt nyktra liv. Jag kan inte bli mer stolt än så. Inte kanske för att hon är nykterist, utan för att hon är så otroligt smart och kan ta så otroligt kapabla och intelligenta beslut. Hon gör det för hennes skull, för att hon ska må bra. Men i förlängningen blir det ju ett bra beslut för Valter oxå.

Så idag, måndag den 19 juni 2017, så bugar jag mig djupast för min dotter. Med stor ömhet och kärlek gratulerar jag henne till det beslut som hon tagit. Fan vad du är bra Fia!!

KRAM <3

Min fina tösabit

Mamma

För exakt 3 år sedan idag befann jag mig i Stockholm. Precis när vi skulle äta lunch på Pizza Hut på Söder, så ringde telefonen. Jag sa till Mikael att beställa en Ceasarsallad och ett glas vin medan jag tog samtalet. Jag visste att du var dålig och jag visste att jag inom kort skulle få ett tungt besked. Men fast jag visste, så var jag inte förberedd.

-Jenny, det är över nu.

När jag hörde orden som den underbara Camilla från hemtjänsten sa, så stannade världen. Jag snurrade in mig i ett draperi och kämpade för att inte ramla ihop. Jag fick höra hur hon hade tagit det bra, hur hon hade vetat vad som skulle ske, hur det ändå varit lite jobbigt de sista minuterna och hur hon sedan hade somnat in. Vid hennes sida fanns två av de bästa hemtjänsttjejerna, och den underbara grannen Johanna.

Jag minns hur jag lyssnade och kämpade för att hålla ihop. Jag minns hur jag grep efter ett halmstrå av normalitet och frågade efter Johanna. Fantastiska Johanna som vi känt i 30 år, som var bara ett barn när vi alla flyttade till det nybyggda området. Johanna som varit ett otroligt stöd till mamma åren efter Bernts död.

När Johanna kom till telefonen så fick vi inte fram några ord. Johanna grät. Jag grät. Jag tackade för att hon varit där, så att mamma hade en välbekant, genomsnäll människa vid sin sida. Jag stod på en restaurang i Stockholm inlindad i ett draperi medan mamma låg avliden i sitt hem i Sunderbyn.

Jag har aldrig känt mig så tom och rädd. Tom för att mamma inte längre fanns. Tom för att jag kände mig så otroligt ensam, trots att jag har massor av människor runt mig. Men inte mamma, hon som alltid funnits där, delat födelsedag med mig, aldrig varit längre bort än ett telefonsamtal. Rädd för att jag inte visste hur jag skulle klara alla måsten som nu lades på mina axlar, rädd för allt ansvar som jag inte ville ha, rädd för framtiden.

Jag kände mig också arg. Arg för att min mamma vid 62 års ålder skulle dö, för att hon inte fick bli lika gammal som hennes mamma. Arg för att hon var sjuk och för att mina barn inte fick träffa henne mer. Arg för att hon skulle dö två månader innan hennes barnbarnsbarn skulle födas. Kunde hon inte levt så hon hade fått träffa Valter?

Så Mamma. Idag vill jag visa dig ditt barnbarnsbarn. Valter Tage Erik. Han är född den 2 maj 2014, exakt 55 dagar efter din död. Han tog länge på sig i magen innan han kom ut, men han är en kille som inte har så bråttom. Han älskar att se Martin, Bilar och Blaze på tv. Han gillar inte hundar, men tycker katter är helt ok. Han är fantastiskt söt och jag kallar honom jämt Mathias, för han påminner så mycket om Matte när han var liten.

Mamma… Jag ville så gärna att du skulle fått träffa honom. Jag minns hur glad du blev när jag berättade att Fian skulle bli mamma. Hur vi pratade namn (och nej, Volvo var aldrig ett alternativ) och önskade att allt skulle gå bra. Mamma, det gör det, det går bra. Och namnet blev Valter, det finaste namnet för honom.

Idag är det internationella kvinnodagen. En viktig och stor dag, men för mig har det ingen betydelse. För denna dag förlorade jag dig, den kvinna som såg till att jag finns.

Tack för livet, mamma. Jag hade önskat att du också hade haft det kvar. Jag saknar dig.
Alltid, men extra mycket idag.

KRAM mamma <3

Mamma som ung

Här döps jag och min kusin. Mamma och jag till höger och min kusin Catharina (tror jag), nere till höger. Min faster Monica och min kusin Jonas till vänster, och min faster Marie (tror jag) nere till vänster.

 

Här mamma är VALTER <3
(Klicka på bilderna för att se dem större)

Scroll To Top