Studenten i familjen

Mina barn är viktiga för mig. Så klart. Barn ska vara viktiga för ens föräldrar. Jag är dock ingen hönsmamma eller bullmorsa eller vad man nu brukar kalla vissa. Men jag tycker väldigt mycket om mina barn och jag bryr mig om dem. Går det bra för dem så är det en sådan otrolig känsla i kroppen. Precis på samma sätt, fast tvärt om, när det går dåligt för dem.

Min dotter och jag har extremt mycket kontakt. Minst några samtal och över 15 sms. Per dag. Jag hjälper henne hela tiden med både stort och smått. Och jag gör det med fulländad glädje.

Min son och jag har extremt lite kontakt. Ett kort telefonsamtal varannan månad och kanske ett sms i månaden där jag skriver ”Lever du” och han skriver ”Ja”. Jag vet dock att han hör av sig om han behöver och jag kan alltid höra av mig till honom. Det är en gemensam tyst överenskommelse.

Men så ibland så hörs vi av lite mer. När det händer något, som tex idag. Då fick Matte nämligen beskedet om att han har kommit in på systemvetarlinjen på LTU. Den utbildningen är i Luleå. Det var så fantastiskt kul att få det beskedet, då det innebär att han flyttar tillbaka till Luleå. Men främst för att han verkligen ville gå det här.

I min familj så är han den enda som pluggat på universitetet. Han har pluggat två år datanätverk och nu blir det två år systemvetenskap. Han tycker det är roligt och jag tycker det är bra. Perfekt att bara köra när man ändå har pluggknappen intryckt.

Så idag har jag och Matte pratat i telefon 1½ timme och skickat 15 sms. Vi har gjort upp planer och vi har kollat upp saker. Jag har förklarat och överförklarat (han säger att han förstår när jag börjar prata, men innan jag ”förklarat” färdigt så fattar han ingenting).

Så idag är jag stolt över min son, över att han kommit in på den utbildning han ville gå, över att han studerar och över att han tar tag i det han vill.

GRATTIS MATHIAS

IMG_7369

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.