Släkt på mammas sida

Jag börjar med att be om ursäkt, då detta inlägg blev lite långt… Hoppas ni orkar läsa!

Min mamma är från Skellefteå. Min pappa är från Lycksele. Mamma och pappa bodde i Lycksele, men separerade när jag var mycket liten. Efter något år träffade mamma Bernt. Han var den enda jag accepterade av de män som försökte närma sig mamma. Jag gjorde det mesta för att bli av med de tråkiga karlarna. Jag var nog rent av elak. Bernt däremot tog jag till mitt hjärta och där är han fortfarande kvar. Detta trots att han till exempel lämnade mig mitt ute i ett potatisland där mina stövlar sugits fast i leran, och gick själv upp och vilade. Bara för att nämna nått… Jag tror han vann mitt hjärta, för att han var lika busig som jag. 😉

Efter en tid så packade jag och mamma ihop alla våra till Bernt, som bodde i Luleå. Tiden efter det har varit… blandad… Det jag kan sakna mest av allt, var att jag stod utanför släkten. Självklart har jag haft kontakt med dem och jag har varit på långa besök både hos min far och mors släktingar. Men det är något helt annat (tror jag) när man inte bor i samma stad, inte ens samma län. De spontana besöken, eller de styrda ”kom för jag fyller år”-besöken har uteblivit. Mina födelsedagar har bestått av mig, mamma och Bernt.

Jag har inte saknat det så mycket, har jag trott. Det har varit bra ändå. Jag är inte den känsliga typen och jag liksom inte bryr mig. Eller så har jag inte tillåtit mig att bry mig. Kanske det senare ändå. Bernt hade själv ingen släkt i Luleå förutom hans mamma och pappa. De har dock aldrig varit mina ”styv-farföräldrar”. Det har varit Bernts föräldrar. Punkt.

Nåja, dags att komma till mitt ämne för dagen, mammas släkt. Jag träffade min fina fina kusin, Catharina för någon vecka sedan. Helt underbar människa. Vi hade inte jättenära kontakt när vi var små, för hon är lite äldre än mig. När man är liten så har åren stor betydelse. Hon har en yngre syster, Susanna, och mellan oss skiljer det sig bara ett år så det var alltid henne jag var med. Herregud vad vi älskade varandra. Och herregud vad vi hatade varandra. Jag har kastat en stor isglass i hennes ansikte så hon fick ett blåöga, jag har dragit allt vad jag kan i hennes hår, jag har klöst henne allt vad jag kan. Och jag har borrat ned mina naglar i hennes arm så pass att det blev djupa ärr. Jag tror hon tog lite illa vid sig av detta, för det togs till och med upp på hennes bröllop! 😉 Men vi har också stått bakom varandra direkt om någon var illa ut. När mamma kom upp mitt i ett slagsmål vi hade på vindan och frågade vad vi höll på med, så stod vi plötsligt där med världens hårrufs och höll om varandra och sa ”Ingenting”.

Catharina och Susanna är de enda kusiner jag har på mammas sida. Mamma har endast ett syskon, Åke, men han gav mig fina kusiner. 🙂

Hur som helst, Catharina, som nu känns som en jämnårig, träffade jag på ett fik i Luleå. Då frågade hon om jag ville ha lite foton på lite släktingar hon tagit på en begravning för en tid sedan. Så jag får se hur de ser ut nu för tiden. Det ville jag ju självklart, så hon skulle maila.

Idag kom korten. Jag tittade på dem. Och tittade igen. Sedan slog vetskapen emot mig med sådan kraft som jag inte trodde var möjlig. Speciellt när jag såg bilderna på Ingmarie och Lorentz. Jag och Sanna var där jämt på somrarna, då de hade två pojkar i vår ålder. Lilla byn Medle utanför Skellefteå, hade inte jättestort utbud av kompisar, så vi hängde mycket kring dessa grabbar (som var våra tremeningar). Ingmarie och Lorentz hade blivit så gamla. Ingmarie är så lik sin mamma nu och henne i sin tur minns jag som mycket gammal.

Jag såg också mormors bror, som såg riktigt gammal ut (men väldigt stilig). Han är också gammal. Tiden har sin gång. Människor blir äldre…

Det som slog till mig med sådan kraft när jag såg korten, var att alla de släktingar som jag minns blir äldre och äldre. Jag fick aldrig den där kontakten med dem som jag nog ändå ville ha. Alla de som kan berätta historier om vad jag var med om på mina besök som liten i Medle, är på väg bort. De människor som jag kommer från, kommer jag inte kunna säga de där mysiga orden ”Men är det Ingers Jenny? Jag minns när du eller jag minns när din mamma… eller jag minns när din mormor/morfar…

Jag, som inte är en känslig människa på det sättet, blev helt chockad av min reaktion. Jag var tvungen att lämna min varma kaffekopp och min halvätna clementin och gå till vilorummet och lägga mig i mörkret för att komma till sans. Det gjorde jag såklart och det känns så mycket bättre nu.

Tiden har sin gång och alla människor blir äldre. Det som kan vara viktigt att tänka på är att verkligen ta tillvara på de släktingar som man har. Även om man bor långt ifrån varandra, så kan man hålla kontakt. Speciellt i dagens samhälle, med Internet och alla dess underbara funktioner. Det är ju tack vare Internet och Facebook, som jag har kontroll och kontakt med mina släktingar.

Så glöm inte ta tillvara på era släktingar som kan berätta personliga/släktbandsbundna historier för er. Det är så värdefullt!

Jag kommer ju att få ett barnbarn som inte bor i min stad. Så jag säger ”Halleluja” för FaceTime, för jag och Sofia kommer kunna prata via det och jag kommer få se bebisen ”in action”. Förutom alla miljoner filmer och bilder som hon kommer tvingas att skicka till mig. I dagens samhälle är det otroligt lätt att hålla kontakten. Så gör det alla ni där ute. Annars kommer ni någon gång att ångra er.

Nu ber jag om ursäkt än en gång, för detta långa inlägg, som egentligen inte handlade om något. Tack till er som ändå orkade läsa ända ner hit.

KRAM

2 thoughts on “Släkt på mammas sida

  1. Susanna Granlund

    Käre käre Jenny, min kusin. Jag minns våra slagsmål med kärlek. Jag önskar innerligt att våra föräldrar vårdat sin relation bättre så att jag fått vara med på dina födelsedagar när vi var barn! Det du skriver bränner under mina ögonlock som så många gånger förr när jag läst sånt du skrivit. Kram!!

    1. jenjo inläggets författare

      Ja, jag minns dem också med kärlek! <3 Men just när de skedde, så var det på blodigt allvar. 😉 Håller även med dig om att relationen mellan våra föräldrar borde varit mycket bättre. Synd att de blir så, när de bara är två.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.