Saknar och minns

Den 4 februari 2009. Den 5 februari 2010.

Det är två datum som jag alltid passerar med väldigt många tankar och minnen. Både glada och sorgliga sådana. Minnen fungerar ju så, det finns både de bra och de dåliga.

Den 4 februari 2009 dog min mormor.

Hon hade då precis fyllt 91 år. Jag minns denna härliga kvinna som bodde mina barndomsår med sin man (min morfar) i ett hus i Medle som var en fantastisk plats att vara på. Alldeles vid en äng, med ladugård och hölada och grannar med både hästar och grisar. Skogen i närheten och öppna platser att vara på. Ett hemskt hus egentligen, då det varken fanns varmvatten, dusch, tvättmaskin eller andra moderna ting, men som barn tänkte man inte på det. Jag älskade att vara där. Man kunde alltid hitta kalla våfflor i skafferiet som mormor bredde med lite smör och så fick man tjuvsmaka. Jag och Sanna (min kusin) satt alltid på kvällen vid diskbänken i köket och borstade tänderna för att sedan belönas med varsin ”En om dagen”. Vitaminer.

Mormor var den som bara skrattade när morfar stängde in mig och Sanna i skrubben om vi var olydiga, för både hon och morfar visste att vi var ute ur den så fort han vänt ryggen till och alla visste att det var bara bus. Mormor var den som tillät oss dra ut alla filtar och kuddar som fanns i hela huset, för att vi skulle göra kojor av alla utemöbler på gården.

Mormor (och morfar) var de som alltid, varje fredag vi var där, tog med oss in till stan (Skellefteå) för att gå på ”Kul på torget”. En variant av allsång, som var väl besökt.

Mormor hon var den som var ganska bestämd, men ändå alltid lät oss på ett eller annat sätt göra allt vi ville. Mormor var den som jag inte tyckte bakade så goda bullar, men gjorde de allra bästa köttbullarna man kunde äta. Mormor, var den som alltid såg till att det man tyckte om, fanns hos dem. Så när någon talade om att det var jag som älskade sockrad gurka, fast det absolut inte var sant, så dukades det jämt fram när jag kom. (Tack för den Sanna 😉 ).

Mormor var alltid den som med glädje tog emot mig, mina kompisar och mina barn. Till och med den gången vi skulle begrava morfar, men trots att hon var glad att jag kom, så minns jag aldrig orden som hon sa genom hennes strömmande tårar. ”Nu finns det ingen morfar här längre”.

Problemet är att nu finns det ingen mormor heller… Jag hatar det här med livet, som måste ta slut. Jag vet att min mormor hade levt färdigt. Hennes kropp var slut och hennes själ ville till himmelen, men jag saknar ändå henne något så fruktansvärt…

Den 5 februari 2010 dog min styvfar Bernt.

Jag minns den här veckan för exakt sex år sedan. Mamma och Bernt var hemma från jobbet, för Bernt var så dålig. Han bara kräktes och hade ingen kraft och energi. Vinterkräksjuka sa alla, även jag. Jag satt på torsdagen och sa till mamma att hon skulle skriva upp vad de behövde ha, så skulle jag handla när jag slutade och lämna utanför dörren.

När hon ringde på fredagsmorgonen, strax efter 06 och var panik över hur dålig han var, så sa jag att hon måste ringa sjukvården. Hon ringde senare och sa att ambulansen skulle komma och lovade ringa när de var på sjukhuset så jag kunde komma dit.

Hon ringde 30 minuter senare, hemifrån, och sa att de skulle inte fara in. Jag ifrågasatte, argt och upprört. Skynda er, uppmanade jag…  -Det behövs inte. Han dog nu…

Jag fattade ingenting och när jag tillslut fick allt klart för mig så insåg jag att min älskade Bernt hade dött i mammas rullstol innan ambulansen kom. Det var aldrig vinterkräksjuka. Det var en tumör som brast på tjocktarmen.

Bernt, den person som varit som en till far för mig. Som aldrig lagt sig i uppfostran, men stöttat när jag verkligen har behövt. Som övertalade mamma att jag skulle få börja rida, när det var min högsta önskan. Som visade mig Luleå skärgård, trots att jag var livrädd första gången med båten.

Han var den som busade och lekte med mina barn konstant från det att vi kom. Många gånger till min stora förskräckelse, för de hittade på så mycket bus som man inte ville att de skulle göra. Han var också den som alltid såg till att barnen fick en påse Tom&Jerry när de kom på lördagar.

Bernt, den man som var så otroligt stabil och lugn, men så fruktansvärt rädd för läkare att han bokstavligt talat hellre dog än att söka vård.

Jag minns hur jag bröt ihop på jobbet när jag fick beskedet. Hur jag liksom rann ut på golvet i fikarummet och vagt hörde mina arbetskompisar komma springande för att ta hand om mig. Hur jag kom hem till mamma som var hur lugn som helst och som satt och pratade med ambulanspersonalen som var kvar.

Jag minns hur de hade placerat Bernt på min gamla säng i väntan på likbilen och hur mamma gång på gång rullade in till honom och pratade lugnt och sansat. Hur det skulle bli och hur hon snart skulle komma till honom.

Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, och jag minns min första tanke när jag för första gången den dagen blev ensam. ”Bernt, kom tillbaka”. En av de få sakerna jag visste med säkerhet inte kunde hända.

Att sakna människor som har stått en nära, är sunt. Även att minnas just det som gör att man saknar dem. Och jag minns av hela hjärtat alla de som jag har där uppe i himlen. <3

Jag hittade några gamla bilder som jag scannade in. Dålig kvalité då det är gamla kort, men jag vill ändå visa.

Morfar, mormor, morbror Åke och söta lilla mammaScannat-1Jag och mormorScannat-4

Mormor <3Scannat-5

Kärleksparet mormor & morfarScannat-6

Bernt i sin älskade skärgårdScannat-2

Bernt <3Scannat-3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.