Rensa dödsbo

Igår började vi rensa i mammas hus. Att rensa ett dödsbo är verkligen en känslosam syssla. När Bernt gick bort så slängde vi en del, men det var mest skräp. Det är fortfarande mest skräp och jag kommer slänga det mesta, men jag kommer givetvis behålla några saker.

Min vän Ingela frågade om vi hittade något kul där. Ja, vi hittade ju en undangömd present till Mathias som han skulle fått för 10-12 år sedan. Men utöver det hittade vi inget. Jo föresten, vi hittade min mormor och morfars bröllopsbild, vilket var superkul. Men inget annat speciellt…

Ikväll inser jag att vi ändå hittade en del. Massa minnen… Vi hittade en träbit, som mamma tog hem från Altappen en gång när jag var liten. Det ser ut som om det är ett ansikte i den. Jag minns den dagen som igår.

Vi hittade Bernts prispokal när han och hans band kom 2:a i Sveriges Radios popbandstävling 1967. Jag har alltid hört talas om den där tävlingen, men aldrig sett pokalen. Han var inte den som skröt med saker på det sättet.

Vi hittade ett par små små lappskor som mamma köpt på Klubbviken 1995 och skulle ge till Mormor Karin från Sofia.

Vi hittade två kartonger med minnen från stugan i Korsträsk.

Den servis som mamma köpte i Lycksele, den bruna fula, den hittade vi…

Och många många mer saker. Det var ändå två människor som levt i drygt 60 år, dock inte alltid tillsammans, som bott där. Så klart man hittar minnen. Igår kände jag inte av det. Inte heller idag, då jag haft sjukt mycket på jobbet. Men ikväll, när jag lyssnar på en viss typ av musik och låter lugnet komma, så känner jag det tydligt. Saknaden. Sorgen. Minnen.

Vad är värst? Det är lätt… Det svåraste är att inte få svar på alla frågor som jag velat fråga, men inte frågat. Min mamma ÄLSKADE att prata. Hon pratade med allt och alla och gärna länge. Men jag är inte som hon. Så jag väntade och tänkte ”jag tar det sen”. Varför ta det sen, när man kan ta det nu? Varför skjuta på sådana enkla saker? Varför inte sätta sig ner och ha långa långa samtal och fråga alla saker man vill veta.

-Men saknar du inte mest av allt att ha din mamma i livet? Det är en fråga jag kan få. Och givetvis gör jag det. Men de senaste åren var mamma så otroligt ledsen och dessutom väldigt sjuk, så det saknar jag inte. Innan Bernt dog, var det en del annat som jag hade kunnat hoppa över. Men det är just det att jag hade kunnat ta vara på alla dessa åren på ett bättre sätt. Jag borde frågat och låtit henne berätta, för det vet jag att hon gärna gjort. Men jag tänkte att det kan hon göra sen… Det där sen… Borde inte finnas. Ta vara på nuet. Låter som en klyscha, men det är sååå sant.

Hur ska jag få veta vad som hände med Bernts syster som dog? Jag vet inte ens vad hon hette. Hur ska jag få veta vad den där karln från Husbonliden hette, han som gjorde möbler till mamma? Hur ska jag få veta vilken ö vi var på när vi hittade den döda sälen? Jag har tusen frågor till, både stora och små. Att leva i okunskap är inte alls omöjligt, men sorgligt är att jag inte kommer få svaren.

Nä, nu ska jag sluta ”dravla” om detta. Men ni MÅSTE ta tillvara på livet. Gå inte och leta fel och var arg och sur. Gå inte och vänta på att livet ska komma till dig, leta upp livet själv. Låt inte dränerande människor dränera dig, gå undan. Vänta inte med drömresan till du blir pensionär, spara nu och res nu. (Bernts högsta dröm var att resa till USA och se var indianerna levt. Det skulle de göra när de var pensionärer. Varken mamma eller Bernt levde till de blev pensionär). Snåla inte med ömhetsbetygelser, ge dem varje dag. Sörj de du saknar, men sörj inte bort ditt eget liv.

Tag hand om er, och lev livet!

Kram alla vackra människor på både ut- och insida! <3

/Mormor Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.