Privatliv med bagage

Ibland fascineras jag över personer som är så fokuserade på sig själva att de inte inser att alla människor har ett privatliv som de inte berättar öppet om. Att alla människor har ett bagage som är tungt att bära. Endel tror att det liv som just de lever är det tyngsta som finns. Jag säger inte att det inte kan vara så, många har ett tungt liv som är det tyngsta livet för just dem. 

Men vad vet man egentligen om de människor som är runt om en…!?

Mina arbetskamrater umgås jag med många timmar per dag. En del öppnar sig mer än andra, men jag skulle nog säga att jag känner dem alla väl. Jag skulle kunna säga att en har problem i sitt hus, att en har problem med sin kropp, att en bär på stress och så vidare. Mina kollegor skulle nog kunna säga en del om mig med.

Jag tror dessutom att många tycker att de känner mig väl, för jag är rätt babblig av mig och berättar mycket. Därför tror många att de vet var de har mig.

Men vad vet man egentligen om de som är runt om en? Vad händer egentligen när jag kommer hem i min privata zon?

Jag pratar öppet om min mammas bortgång och vad som hände och hur det var efteråt. Men jag pratar inte så ofta om hur jag kan se en dotter på tv som springer i famnen till på sin mamma, och hur jag då bryter ihop för jag inser att jag aldrig kommer krama min mamma igen.

Jag kanske inte pratar så ofta om hur jag kan se ett samtal på min telefon och knappt våga svara för jag vet inte vilka ord jag ska få höra.

Jag kanske inte pratar om hur jag kan sitter i timme efter timme och hjälpa någon att ”överleva”. 

Jag kanske inte pratar om var jag tog vägen när jag gick från jobbet och alla trodde jag for hem, men jag hamnade på andra ställen på grund av akuta saker. 

Jag kanske städar mycket hemma för att kunna skingra tankarna på annat, som annars tränger fram.

När jag nu läser det jag skrivit så kommer många som känner mig tänka att det är Sofia jag pratar om här. Att det är henne jag stöttar och oroar mig för. Men vet ni verkligen det? Tänk om det finns annat i mitt liv som jag bara inte berättat för er om?

Precis på samma sätt som det är för många människor. Man berättar bara om det man vill och om det man orkar. Jag har nära vänner som jag berättar allt för, men inte alltid direkt. För jag orkar inte. Jag måste bearbeta det själv först. Och om jag inte berättar för mina närmsta, då lär jag ju inte berätta för mina bekanta heller.

Jag vet inte vad jag vill säga här, förutom att jag tycker ni ska komma ihåg att alla människor har SINA saker som är extremt jobbiga för just dem. Ingen kan värdera det mot någon annan, men man kan välja att berätta eller inte berätta. Berättar man inte för hela världen så betyder det inte att man har ett perfekt liv. Även om det så klart finns de som har det oxå. 🙂

Stötta varandra genom att visa medkänsla och sympati. Var snäll mot alla människor. Ge dem värme och sträck ut en hand om ni ser någon som behöver det. Istället för att utstråla orden som ”jag har det mycket värre än dig”.

För vad vet du, egentligen……!?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.