Minnen dyker upp

Under några veckors tid så har min saknad börjat smyga sig på. Den gör det ibland utan att jag kan påverka det. Det är hela tiden små detaljer, små saker som leder till minnen med 100% skärpa. Jag ser saker i mitt inre och jag minns ögonblick, dagar och händelser som om de hände igår.

Mycket handlar om att det har varit en födelsedag nyligen. En födelsedag då jag inte fick fira någon, utan bara inse att han fick fira sin 69:e födelsedag i himlen. Ytterligare en födelsedag då jag inte fick överraska med prinsesstårta och hemmagjord sockerkaka. Min styvfar, Bernt, skulle ha fyllt år i söndags, men han lämnade oss för 6,5 år sedan.

I och med att jag tänker på honom, så tänker jag på mamma. Så klart jag gör, de var ju som ett. De levde med varandra, för varandra och liv var totalt sammansvetsade. När Bernt gick bort, så dog även min mamma. Inte kroppsligen, men själsligen. Det tog 4 år, men sedan klarade hon det inte mer, utan åkte upp till sin älskade i himmelen.

Kvar lämnade hon mig och min familj. Och mina minnen. Jag var ut och gick ikväll och gick på en gata och minns att det var just på den gatan jag pratade med mamma under en annan promenad för många år sedan. Jag minns när mamma och Bernt kom tillbaka med barnen efter att de hade varit och hälsat på mormor Karin på den årliga julträffen. Jag minns när mamma ringde och berättade att min älskade katt Wille hade gått bort. Jag minns den gången vi åkte vår lilla båt ända ut till Rödkallen och jag fick gå labyrinten med mamma och Bernt.

Jag minns min mamma så extremt mycket och starkt just nu. Kanske det beror på att jag imorgon ska göra det sista på banken som är kvar för henne. Sedan är det bara deklarationen kvar och så är det slut. Minnen har jag så klart kvar, mina minnen kan ingen ta ifrån mig. Det som gör mest ont är att jag aldrig kan skapa nya minnen.

Att växa upp som jag gjorde hade kunnat leda till mycket. Men jag har trots allt, alltid skött mig (ja, förutom de vanliga tonårsgrejerna) och jag har känt att jag ändå hade en mamma. Jag hade ett hem att gå till och jag kunde ju alltid fixa mig mat. Så trots att jag hade kunnat att bara lämna allt när jag blev vuxen så gjorde jag inte det. Jag behöll mamma och Bernt i mitt hjärta. Då och för alltid. Och jag kommer alltid att ha minnen som kommer att göra ont när jag tänker på dem, samtidigt som jag minns dem med glädje.

Så du Mamma… Jag saknar dig nu. Som fan. Bara så du vet.

KRAM <3

025

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.