Mamma <3

Idag är det exakt två år och två dagar sedan hemtjänst, biståndshandläggare, distriktssköterska med flera, satt hemma hos mamma och skulle bestämma om mamma skulle flyttas till ett hem. Hon bodde ju ensam och var väldigt sjuk i lungcancer och kunde inte klara sig själv hemma. Mamma hade hemtjänst på besök 9 gånger per dag, men det räckte egentligen inte. Hon behövde tillsyn dygnet runt.

Trots att mamma var så sjuk och svag, var hon väldigt tydlig med att hon INTE skulle till ett hem. Aldrig i helvete, som hon sa bestämt. Personalen ringde till mig och frågade om vi skulle flytta henne med tvång, vilket jag sa vore förödande, men om det var det enda alternativet så var de ju tvungna.

Detta var en torsdag, och det bestämdes att hon skulle få vara hemma över helgen, men till veckan skulle ett nytt möte vara för att diskutera vidare. Alla förstod att då skulle det bli ett hem för mamma.

Dagen efter, på fredagen, fick jag veta att mamma blivit mycket sämre. Hon låg nu för döden, och på lördagen lämnade hon jordelivet för att åka till en annan plats. Mamma dog hemma, i sin sjukhussäng i vardagsrummet.

Och vet ni vad… Jag är 100% säker på att hon bestämde sig på torsdagen för att dö. När hon fick veta att hennes tid hemma mer eller mindre var slut, så ansåg hon att det var dags för den sista resan.

Man kan säga mycket om mamma, men det var en väldigt bestämd kvinna med bestämda åsikter och en rå humor. Hon älskade att vara hemma och hatade allt vad institutioner heter.  Så, på den internationella kvinnodagen, bestämde sig denna kvinna att hon inte skulle bli överkörd av någon som försökte bestämma över henne, utan fattade sitt eget beslut.

Att mamma var väldigt sjuk, var jag mycket medveten om. Att hon inte skulle överleva, var jag helt införstådd i. Mamma hade börjat tappa minnet och minns inte riktigt saker som hänt. Hon hade inget liv i slutet. Hon bara var där hemma och såg på tv. Så på många sätt var det skönt för henne att slippa lidandet.

Min mamma, var inte som många andra mammor. Min mamma var inte min bästa vän, som många kallar sina mammor. Min mamma har inte alltid prioriterat mig (även om jag samtidigt vet att hon gjorde väldigt mycket för mig) och ja, min uppväxt var väl inte som de flestas. Men hon var ändå min mamma. En mamma är alltid en mamma, och jag saknar min något så fruktansvärt.

Inte de senaste åren med henne, men mycket annat. Det är sååå mycket ogjort och jag tycker det är orättvist att två av mina föräldrar gick bort strax över 60. Livet borde vara långt i från slut då.

Mamma… Visst håller du koll på oss därifrån du är? Du ser väl till att mina barn, dina barnbarn, klarar sig? Håll oxå ett vakande öga över ditt barnbarnsbarn, som föddes bara två månader efter din bortgång. Lägg dina vakande vingar över oss medan vi fortfarande vandrar här på jorden. Och du mamma, jag hoppas du fortsätter vara så där otroligt ärlig som bara du kan vara och att din sarkastiska humor fortfarande finns hos dig. Jag saknar dig….!!!

Som min dotter sa ”Idag är det internationella kvinnodagen för många, men för mig är det en dag av saknad”. Och jag kan inte annat än hålla med.

Kram <3

Mamma älskade tulpanerTvå tulpaner-1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.