Livet

Jag är 43 år gammal, i alla fall i några månader till. Under dessa år har jag varit med om en hel del som många andra inte varit med om. Mitt liv har inte direkt glidit på ett bananskal och jag har kämpat mig igenom otroligt många saker.

Men vet ni, jag har klarat det för jag är stark och jag är positiv. Jag har alltid en tanke i huvudet om att det löser sig, allt ordnar sig och blir det galet så får man bara acceptera och gå vidare. Jag har nära till skratt och är allt som oftast sprallig och gladlynt. Bara jag får i mig kaffet på morgonen så 😉

Jag bestämde mig tidigt i livet att motgångar och jobbiga tider inte ska sätta stopp för mig. Det har jag inte heller låtit det göra. Jag lärde mig snabbt att det bara finns en som kan styra mitt liv, och det är ju jag själv, ingen annan. Just därför trivs jag oxå väldigt bra ensam och skulle inte ha några problem med att vara i en fjällstuga ensam i några veckor (om jag bara inte skulle vara så mörkrädd).

Att jag är självständig, innebär inte att jag inte uppskattar min familj, mina vänner, mina kollegor osv. Jag tycker om alla i min närhet och alla som är i mitt liv. Skulle det dyka upp någon som tar för mycket kraft från mig, så ser jag till att lösa det.

”Men Jenny, varför babblar du om det här?”, kanske ni undrar…

Jo, det beror på att jag satt här ikväll, efter att ha kommit hem från träningen med min vän och tänkte på vad hon sa innan vi skiljdes. Hon berättade om en bekant i sitt liv, som varit med om mycket och det bara fortsätter, och min vän säger att vissa personer råkar då ut för allt. Dessa ord kommer från en person som själv varit med om väldigt mycket.

Det slår mig att man kanske har lättare att tycka att andra har det jobbigt, just för att man står på sidan av. Man kan inte påverka, för de måste göra det själva. Så klart det finns människor som råkar ut för saker och tror att det är mest synd om dem i hela världen, men de har inte lärt sig att bygga sin styrka från de händelser de varit med om. Vilket är mycket synd, och jag hoppas de kan lösa det. Men så länge de tror att de har det värst, så kommer de aldrig lära sig något. Det kan jag dock lova, att det finns ALLTID någon som har det värre och varit med om värre. Så är det.

Så när jag nu sitter här, i ett tomt hus, tillsammans med mina två katter (och plötsligt låter jag som betydligt äldre än 43), så vill jag bara säga att jag är tacksam för livet och jag hoppas att alla får vara det, kan vara det och verkligen uppskattar det (trots att man har det jobbigt ibland).

Sköt om er!

KRAM <3

Bild lånad från Splitshire

• ← Lång arbetsdag
• Saknar och minns →