Jennys sida

Jobbig framtid

Det är idag 63 dagar sedan jag satt i det där rummet. Jag tittade på Anne, som inte alls såg ut som jag hade trott. Jag kände till hennes namn sedan många år tillbaka, man hade aldrig sett henne. Hade förväntat mig en kvinna med mörkt kort hår, en ganska bastant person med en pondus som påminde om den strängaste, men ändå snälla, läraren. Anne såg inte ut så. Där satt jag och tittade på en mycket smal kvinna, rätt lång och med ett kritvitt krulligt hår som stod som en boll runt huvudet. Gång på gång förundrades jag över att hon inte såg ut som jag trott…

Anne visade bilder, berättade olika scenarion, olika metoder. Hon förklarade mycket tydligt och klart vilka olika typer det finns och vad man kan och inte kan göra.

-Tumören är väldigt stor och den har börjat sprida sig. Det kommer inte sluta bra, det går inte att behandla.

Jag satt bara och tittade på henne. Jag hade vetat. Känslorna i mig hade redan talat om detta. Anne frågade mig varför jag var så lugn och knappt reagerade. Jag satt där snällt på stolen, log och ställde relevanta frågor. Men mitt hjärta visste redan, och hade förberett sig.

-Hur länge är det kvar?
-Det går inte att säga. Kanske en månad, kanske nästa år. Men den är stor, det kan gå snabbt.

Jag fick massa information om palliativ vård, en plats skulle fixas där till förfogande direkt. Ingen behandling pga omständigheter, men smärtan skulle lindras i den mån som går. Behövs morfin, då blir det morfin.

Sedan lämnade vi rummet tillsammans och gick till min söta lilla mamma. Hon låg där i sjukhussängen och tittade med sina blanka grå/gröna ögon på oss och funderade vad som var på gång. Anne förklarade för mamma hela situationen och mamma lutade sig tillbaka, tittade på mig och sa:
-Ja, då får jag träffa Bernt snart då.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Sedan mammas man dog, har det gått utför för mamma. Hennes sjukdomstillstånd har förvärrats, hon är delvis dement pga en hjärnskada, hennes kropp är sliten. Men framför allt är hennes saknad efter Bernt den mest kraftfulla som jag personligen har sett. Många gånger glömmer hon att han är död, och nästan varje gång jag är där så frågar hon om han inte kommer snart. Jag får förklara att han har ju dött för flera år sedan, och då kommer sorgen återigen för henne.

Där låg hon nu i sin sjuksäng och fick sitt dödsbesked och hon blev nästan lycklig över att få komma dit Bernt är.

Mamma fick senare åka hem, då hon vill mest av allt vara hemma. Hon har underbar personal från hemtjänsten på besök många gånger per dag. Vi tar ett steg i taget. Pga mammas demens så kommer hon inte ihåg hennes cancer. Hon mår rätt bra just nu, men när jag var där igår så sa hon att hon känner sig lite konstig. Som att hon är förkyld… Jag orkar inte berätta gång på gång, så jag låter henne tro att det är en förkylning. Man tar en dag i taget.

Anledningen till att jag skriver detta här, är för att jag vill bearbeta situationen. Jag är en ”skrivare” som måste skriva av mig och jag har behov av att berätta. Jag tar det här ganska lugnt och jag vet att jag kan inte göra något mer än att se till att hon har det bra den tid hon har kvar. Men trots att jag tar det lugnt, så är jag självklart mycket ledsen över att jag kommer förlora min mamma. Jag kan stå vid spisen och plötsligt rinner tårarna sakta då jag inser verkligheten.

Min mamma skulle vilja att jag lät livet gå vidare, och det gör jag. Jag har njutit hela sommaren av semester och båt. Jag har ju självklart varit till mamma när hon behövt mig och när något behövts göras, men ingen människa får det bättre av att jag bryter ihop. Livet går vidare, man gör det bästa av situationen och gräver inte ner sig i något som framtiden har i sitt sköte. Jag vet nu vad som komma skall och jag förbereder mig. Men en sak är säker, min framtid kommer delvis att vara mycket jobbig och det gäller att ta tillvara det man har här och nu.

Tack alla för att ni läst!

8 thoughts on “Jobbig framtid

  1. Du är så klok Jenny!
    Jag beundrar dig för din fina blogg. Det är väldigt viktigt att få ur sig sin sorg och frustration. Men hur man än förbereder sig inför det som komma skall, kommer det ändå att kännas tungt, mycket tungt, den dagen det sker. Det enda man kan trösta sig med, är att de inte lider mer! Dessutom är det oerhört viktigt att man inte har något ”groll” som inte är utrett, och det verkar absolut inte finnas i ditt fall.
    Kram på dig Jenny!

    /Gerd K

    1. Tack för dina fina ord, Gerd. Det är ju det som är jobbigt, att jag vet att jag kommer bli så ledsen när dagen kommer då hon vandrar vidare till en annan värld. Men jag har bestämt mig, att det tar jag då och tar istället väl hand om de dagar vi har. Hur få, eller många, de än är.
      Kramar!

  2. Min Älskade tös <3 Blir så stolt o glad över hur gulligt o rakt du beskriver vad du har framför dig, fast du egentligen ingenting vet om morgondagen.
    Din kärlek till Inger har funnits hela tiden fast ibland har det varit jobbigt, som det ju alltid är i relationer.
    Skickar styrka till dig dagligen genom MHM o har er i mina tankar…
    Är så lycklig att Inger inte behöver ha ont utan att medicin finns o räcker till så länge hennes lilla kropp orkar,vet också hur hon längtar till Bernt…. glad över att hon fick finna kärleken o tryggheten hos honom under deras år tillsammans. (Den som tyvärr inte Tage kunde ge henne.)
    Hör gärna av dig om du behöver hjälp eller bara gråta med någon som älskar dig lika mycket som din mamma gör<3
    KRAM&KÄRLEK

    1. Kära fina älskade Ida. Jag kan bli TOKIG ibland över att de som vet bäst, de som känner mig och hela situationen kring allt, bor så långt ifrån mig. Du, Marie och mina andra fastrar, min farbror, min älskade farmor o farfar. Och även de på mammas sida. Ibland hade jag velat ha er alla HÄR i närheten. Bara för att kunna umgås med er och känna att jag tillhör även en vanlig familj. (För du tillhör min familj, även om du varit ifrån Jonssons på det sättet länge nu). Jag har ju min pappa så klart i den här staden nu för tiden, och det är jag OTROLIGT lycklig över. Men just det här med mamma, kan jag inte prata med just honom om. Svårt att söka stöd för just det här, hos honom. Även om jag vet att han skulle ge mig det om jag frågade.
      Tack dock för dina styrkande tankar. Det värmer. Puss och Kram (eller som du alltid skrev i breven när jag var liten PoK). 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Scroll To Top