Jobbig framtid

Det är idag 63 dagar sedan jag satt i det där rummet. Jag tittade på Anne, som inte alls såg ut som jag hade trott. Jag kände till hennes namn sedan många år tillbaka, man hade aldrig sett henne. Hade förväntat mig en kvinna med mörkt kort hår, en ganska bastant person med en pondus som påminde om den strängaste, men ändå snälla, läraren. Anne såg inte ut så. Där satt jag och tittade på en mycket smal kvinna, rätt lång och med ett kritvitt krulligt hår som stod som en boll runt huvudet. Gång på gång förundrades jag över att hon inte såg ut som jag trott…

Anne visade bilder, berättade olika scenarion, olika metoder. Hon förklarade mycket tydligt och klart vilka olika typer det finns och vad man kan och inte kan göra.

-Tumören är väldigt stor och den har börjat sprida sig. Det kommer inte sluta bra, det går inte att behandla.

Jag satt bara och tittade på henne. Jag hade vetat. Känslorna i mig hade redan talat om detta. Anne frågade mig varför jag var så lugn och knappt reagerade. Jag satt där snällt på stolen, log och ställde relevanta frågor. Men mitt hjärta visste redan, och hade förberett sig.

-Hur länge är det kvar?
-Det går inte att säga. Kanske en månad, kanske nästa år. Men den är stor, det kan gå snabbt.

Jag fick massa information om palliativ vård, en plats skulle fixas där till förfogande direkt. Ingen behandling pga omständigheter, men smärtan skulle lindras i den mån som går. Behövs morfin, då blir det morfin.

Sedan lämnade vi rummet tillsammans och gick till min söta lilla mamma. Hon låg där i sjukhussängen och tittade med sina blanka grå/gröna ögon på oss och funderade vad som var på gång. Anne förklarade för mamma hela situationen och mamma lutade sig tillbaka, tittade på mig och sa:
-Ja, då får jag träffa Bernt snart då.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Sedan mammas man dog, har det gått utför för mamma. Hennes sjukdomstillstånd har förvärrats, hon är delvis dement pga en hjärnskada, hennes kropp är sliten. Men framför allt är hennes saknad efter Bernt den mest kraftfulla som jag personligen har sett. Många gånger glömmer hon att han är död, och nästan varje gång jag är där så frågar hon om han inte kommer snart. Jag får förklara att han har ju dött för flera år sedan, och då kommer sorgen återigen för henne.

Där låg hon nu i sin sjuksäng och fick sitt dödsbesked och hon blev nästan lycklig över att få komma dit Bernt är.

Mamma fick senare åka hem, då hon vill mest av allt vara hemma. Hon har underbar personal från hemtjänsten på besök många gånger per dag. Vi tar ett steg i taget. Pga mammas demens så kommer hon inte ihåg hennes cancer. Hon mår rätt bra just nu, men när jag var där igår så sa hon att hon känner sig lite konstig. Som att hon är förkyld… Jag orkar inte berätta gång på gång, så jag låter henne tro att det är en förkylning. Man tar en dag i taget.

Anledningen till att jag skriver detta här, är för att jag vill bearbeta situationen. Jag är en ”skrivare” som måste skriva av mig och jag har behov av att berätta. Jag tar det här ganska lugnt och jag vet att jag kan inte göra något mer än att se till att hon har det bra den tid hon har kvar. Men trots att jag tar det lugnt, så är jag självklart mycket ledsen över att jag kommer förlora min mamma. Jag kan stå vid spisen och plötsligt rinner tårarna sakta då jag inser verkligheten.

Min mamma skulle vilja att jag lät livet gå vidare, och det gör jag. Jag har njutit hela sommaren av semester och båt. Jag har ju självklart varit till mamma när hon behövt mig och när något behövts göras, men ingen människa får det bättre av att jag bryter ihop. Livet går vidare, man gör det bästa av situationen och gräver inte ner sig i något som framtiden har i sitt sköte. Jag vet nu vad som komma skall och jag förbereder mig. Men en sak är säker, min framtid kommer delvis att vara mycket jobbig och det gäller att ta tillvara det man har här och nu.

Tack alla för att ni läst!

• ← Köttfärsgratäng
• Hej hej! →