Fredagen den 5 februari 2010

Jag måste få berätta om en dag i mitt liv som var mycket jobbig. Jag har burit det länge inom mig, men jag måste få ut det. Jag måste få berätta… Och jag måste skriva ner det, ifall jag någonsin skulle glömma detaljer (vilket jag inte tror är möjligt)

Jag åkte med bussen som vanligt. På vägen till min arbetsplats ringer min mamma. Då var klockan ca 6.40. Hon berättade att Bernt, hennes man och min styvfar, inte blivit bättre än. Hon hade ringt tidigare i veckan och sagt att han måste fått vinterkräksjukan då han var så dålig och kräktes så mycket. Jag sa då, denna tidiga morgon, att hon måste övertala honom att åka till läkaren. Han ville inte, då läkarskräcken satt som berg i honom. Hon skulle göra sitt bästa.

Strax före kl 9 så ringer hon igen. -Jenny, nu kräks han blod och det är mycket.

Jag säger till henne att ge blanka fan i vad Bernt säger och att hon ska ringa ambulansen direkt. Hon lovar att göra det. Hon ringer tillbaka på en stund och säger att ambulansen ska komma och de ska på infektion. Jag lovar att komma upp på lunchen, men hon kan ringa om hon vill att jag ska komma tidigare.

Precis när min fikarast är slut kl 10 så ringer hon igen, från hemmatelefonen. Jag svarar direkt och ifrågasätter hårt och bestämt varför de inte har farit än!? Samtalet fortsätter:

-Men Jenny. Han dog nu…
-Vad säger du??
-Han är död…
-Vem!?
-Bernt.
-Men är du knäpp, jag hör ju hur han pratar i bakgrunden!
-Nä, det är ambulansföraren…

Under samtalets gång har jag gått tillbaka in i personalrummet. Står och tittar ut i fönstret vid kylskåpet och försöker ta in vad i hela friden hon säger.

-Alltså, jag fattar inte. Vad menar du?
-Han dog i rullstolen och nu har ambulansen lagt honom på din gamla säng i ditt gamla rum.

Jag bryter ihop och hör mamma berätta för ambulanspersonalen ”Nä… Nu blev hon ledsen”

Jag lovar att komma och lägger på luren.

Här är saker och ting lite luddrigt. Jag minns hur jag sitter ihopkrupen på golvet och hör mina kollegor prata om det som hänt. ”Dog han?” ”Gud så hemskt” ”Jenny måste dit” ”Vem ska skjutsa?”

Jag hör Anneli säga att hon skjutsar. Cissi erbjuder sig oxå, men Anneli står på sig och vill skjutsa. Min chef säger till mig att jag ska gå och tvätta av mig först innan jag far. Jag gör som jag blir tillsagd.

Jag och Anneli sätter oss i hennes bil. Jag frågar gång på gång hur detta kan ha hänt? Hur kan man bara dö så där vid 62-års ålder? Han hade ju bara magsjuka. Vädret är underbart. Ganska kallt och stålande sol. Jag guidar vägen hem till min gamla barndomsadress i Sunderbyn. Ambulansen står där utanför. Hon stannar mitt på vägen och jag kliver ur bilen. Andas djupa andetag och går in i huset.

Mamma ropar hallå och jag svarar med att fråga hur fan detta kunde hända. Vad var det faktiskt som hände? Ambulanspersonalen (den ena gick i min parallellklass i skolan) beklagar sorgen och meddelar att Bernt var död när de kom. Mamma berättar hur det gick till. Bernt låg i sängen och var alldeles matt. Huden hade blivit slapp och han var mer eller mindre grå i hyn. Han säger till mamma att han måste på toa igen, men han orkar inte gå. Mamma, som hade problem med sina ben och använde rullstol, lyckades få honom i rullstolen i sovrummet. Han började kräkas igen, bara svart blod.

Hon börjar rulla honom mot toaletten när hon plötsligt känner hur han tar tag i hennes handled. Hon hör ett svagt läte från honom som hon uppfattar som ”nu”… Han kniper hårt hårt hårt i hennes arm innan huvudet plötsligt faller bakåt och han släpper henne. I detta läge kommer ambulansen och hon säger till dem ”han dog nu”.

Eftersom han dog i hemmet kan inte ambulansen ta med sig honom, men de hjälper mamma att lyfta över honom i ”min” säng och bäddar om honom. När jag kommer är mamma väldigt lugn. Ambulansen kontaktar vårdcentralen som lovar att skicka en läkare för att sköta dödsförklaringen. De frågar om vi klarar oss och mamma säger ja. Vi tackar dem för hjälpen och de åker. Jag ringer båda mina barn och Mikael och berättar. Sofia tog det värst och kunde inte prata i telefon…

Medan vi väntar på läkaren börjar jag städa. Bernt hade varit sjuk i över en vecka och mamma hade varit mycket orolig och inte städat så bra. Dessutom var allt blod som han kräkts upp just innan han dog, inte blivit bortstädat. Så jag städar och städar och städar. Läkaren kommer och dödsförklarar Bernt. Hon frågar massa frågor, men vi vet inget. Hon ifrågasätter varför han aldrig varit till läkaren sedan han var barn. Vi förklarar att han var paniskt rädd för läkare.

Läkaren åker. Jag ringer begravningsbyrån för att de ska hämta Bernt. De är mycket upptagna då fredagar är begravningsdag. Jag ber dem skynda och de lovar att försöka.

Jag fortsätter städa och städa och städa. Hör hur mamma gång på gång rullar in till Bernt och pratar med honom. Förklarar att det här kommer gå bra. Hon kommer att klara sig. Hon berättar att han nu kommer att få träffa sin mamma, pappa och syster och Wille (vår fd katt). Hon säger att Jenny städar och gör fint. Hon frågar om hon får behålla hans vigselring, eller om han vill ha den kvar. Hon tar den och sätter den bredvid sin egen ring. Hon far till köket för att bara en kort stund senare åter rulla tillbaka och prata och prata och prata.

Jag bönar och ber att begravningsbyrån ska komma fort. Jag börjar bli orolig att hon inte ska kunna släppa iväg honom. Plötsligt ser jag en likbil backa upp på gården. Jag får panik, men håller det inom mig. Mamma är fortfarande lugn. Begravningsmannen lyckas få över Bernt på båren och täcker över hans kropp, även ansikte. Jag rycker till för det ser inte ut som om han kan andas. Måste påminna mig om att han är ju död.

Båren skjutsas in i bilen och han kör iväg. Mamma rullar in på toaletten och börjar tokgrina. Hon grinar och grinar. Telefonen ringer. Det är Bernts sekreterare. Mamma skärper till sig och pratar med henne med lugn röst.

Jag städar och städar och städar. När huset är kliniskt rent sätter vi oss i soffan. Mikael kommer från jobbet och vi bestämmer tillsammans med mamma att vi alla ska åka till oss. Mamma ska sova över. När vi kommer till oss pratar mamma med Mathias. De båda gråter mycket och mamma ger Mathias Bernts klocka. Vi äter middag. Mamma gråter i hallen. Vi dricker kaffe. Och mamma gråter i hallen.

Hela tiden när hon inte gråter så är hon helt normal. Pratar konstant och är normal. ”Så ska det låta” börjar på tv:n och då säger mamma att hon inte vill sova över. Hon vill vara hemma. Jag ifrågasätter, men hon ger sig inte. Hon ska hem. Vi skjutsar hem henne, hon skickar iväg oss och vi far hem. Jag ringer henne för att kolla, hon säger att det går bra. Det känns rätt att vara hemma.

Jag går i duschen och där bryter jag ihop på riktigt. Tårarna rinner och rinner och jag inser plötsligt att min styvfar har dött. Den man som jag bott med sedan jag var 7 år är död. Den människa som var mammas livlina är borta och finns inte mer… Livet blir aldrig någonsin som förut…

(Det visade sig att Bernt hade en stor tumör på tarmen och det var den han dog av. Han hade aldrig vinterkräksjuka)

4 thoughts on “Fredagen den 5 februari 2010

  1. Emelie

    Oj oj oj Jenny. Jag grinar som ett barn när jag läser det här inlägget. Jag beklagar sorgen, och skickar mina tankar till er.

    Vilken fruktansvärd dag för alla inblandade, och vilka underbara kollegor du har på din arbetsplats. Man ser inte alltid änglarnas vingar…

    Kram till er alla!

  2. Jenny D

    Tårarna rinner här… Så sorgligt. Är så ledsen för er skull. Även om tiden går så finns saknaden kvar…
    Skickar över kramar till er.

    1. jenjo inläggets författare

      Ja, så är det. Saknaden och chocken över det som hände, kommer alltid att finnas. Inte kanske i samma styrka som just den dagen, men det är så otroligt svårt att förstå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.