Farfar och släkt

Som många av er vet, så var jag till Lycksele och hälsade på min farfar då han fyllde 95 år för drygt en vecka sedan. Det var en helt fantastisk dag och jag tyckte verkligen det var kul att få träffa honom och stor del av min släkt på pappas sida.

Jag har säkert sagt det tusen gånger, men alltså, min farfar (Arnold heter han för del delen) är en av de piggare varianterna av 95-åringar som finns. Han bor, tyvärr, själv numer men han aktiverar sig ändå. I sitt dubbelgarage bygger han stora rökar, han gör knivar mm… Och dessutom så jagar han faktiskt älg fortfarande. Fatta!? 95 år… Jag är så STOLT över att härstamma från honom.

Hur som helst så älskar jag att träffa mina släktingar på både mamma och pappas sida, men jag gör det sällan. Till stor del beror det på den uppväxt jag har och dessutom det faktum att jag aldrig har bott i samma stad om släktingar, inte sedan jag flyttade från Lycksele vid 7 års ålder.

Så jag har liksom inte det där vardagliga att ”svänga förbi” eller komma och fika på födelsedagar eller åka på söndagsmiddag. De flesta bor i Skellefteå och Lycksele så det är ju inte nästgårds direkt. Ja, det är ju inte Stockholm eller Skåne heller, men det är inte nära i alla fall.

Det kräver planering och fixande, speciellt nu när vi alltid hyr bil, så det blir inga spontana besök, vilket betyder att det blir inte så ofta som jag hade önskat. Det i sin tur leder till en slags ångest när jag väl har träffat mina släktingar…

Alltid när jag gjort det och kommit hem igen, så blir det en slags sorg i min själ som växer ganska kraftigt innan den dämpas. Hela mitt inre skriker att nu har jag fått träffa dem, men gudarna vet när/om det blir igen. Det gör nästan att jag tänker att jag inte orkar träffa mina nära och kära igen, för ångesten efteråt blir så stor.

Men givetvis vill jag ju träffa dem. Jag älskar min släkt, på båda sidor, och jag är så STOLT över dem alla. Jag känner kanske inte alltid att jag hör hemma mitt i gemenskapen, vilket inte är konstigt eftersom jag inte träffar dem så ofta, men jag känner ändå att det är MIN släkt och jag tillhör den. Även om jag är i utkanten av allt, så tror jag att jag räknas med som en av dem.

Jag har i alla fall fått träffa min farfar nyligen och jag vet att han blev glad att jag kom. Det värmer i mig, och nu när ångesten är över, så kan jag inte annat än njuta av besöket där.

Peace and out!

Farfar <3

Ni vet känslan när man närmar sig ett ställe man ska besöka och man knappt kan sitta still i bilen då man ser huset. Så känner jag när jag ser det här närma sig. Farfars hus.

• ← En grå måndag
• Säkerhetskopiera →