Dokumentärer

Jag är en dokumentärmänniska. Med det menar jag att jag älskar dokumentärer av alla de slag. Jag ser filmer, läser böcker och lyssnar på poddar. Dokumentärer och andra sanna historier är något som kan binda mig till fascination under lång tid. Det är ganska sjukt egentligen och det jag tragglar mig igenom är ofta sorgliga historier med sorgliga slut.

Jag har ofta funderat varför. Varför dras man till att lyssna på så fruktansvärda saker? Människor som mördas, olyckor med många dödsfall, barn som far illa. Varför lyssnar man på det och gillar det? Gillar är väl eventuellt fel ord. Man gillar ju inte det som har hänt, men man gillar att få höra om den hårda hemska verklighet som finns där ute.

Ofta gråter jag. Jag är ju så himla blödig och tårarna kan inte hållas tillbaka. Blödig… Man kanske skulle säga medmänsklig. För jag känner ju verkligen med alla dessa människor och lider med dem.

Idag har jag lyssnat på en podd som handlar om en dokumentär vars en 21-årig svensk kille tog livet av sig samtidigt som han filmade och sände allt live. Bara att en ung kille tar livet av sig är ju hemskt, men sedan att sedan höra historien om hur han skrev på Flashback om detta och hur andra människor pushade på honom är helt overkligt. De trodde kanske inte han skulle göra det, men det gjorde han.

Man får höra hans familj berätta och vid ett tillfälle faller hans pappa i gråt medan han berättar. Sådant berör mig. Tänk om det varit min son? Det blir liksom så nära på något sätt.

Igår såg jag en engelsk dokumentär om ambulanser i London. De hämtade en gammal kvinna (92 år) som hade hjärtproblem och ville inte till sjukhuset för hon trodde aldrig att hon skulle aldrig få komma hem igen. I slutet fick man veta att hon faktiskt oxå dog på sjukhuset. Den söta lilla tanten som skämtade med personalen… Hon dog. Då grät jag igen.

Så ja, dokumentärer fascinerar mig samtidigt som de berör. De visar oxå verkligheten som är där ute. Det kanske är det som jag fastnar för. Att få höra om verkligheten. Man hamnar ju lätt i sin lilla bubbla och tror att ens eget liv är ungefär samma liv som andra har. Men jag tror inte det är många som har likadana liv och erfarenheter. Alla har sitt bagage att bära.

Med det sagt tänker jag inte störa er med för denna gång, utan jag tar väl och letar reda på lite mer dokumentärer.

Sköt om er!

Jag njuter av lugnet här, med brasan tänd och te i muggen. <3 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.