Jennys sida

70 år

Den 18 september 1947 föddes en man till denna jord. Bernt Ingemar Björk. Drygt 30 år senare var han på en tjänsteresa i Lycksele och sin vana trogen gick han ut på dans. På den dansen mötte han en kvinna, en ensamstående mor, som hade övertalats att gå på dans trots att hon inte hade varit så sugen. Tycke fattades mellan dessa två fina människor och cirka ett halvår senare tog denna kvinna med sig sin dotter och flyttade 30 mil norrut, till Luleå.

Mannen var min styvfar. Kvinnan var min mor. Flickan var jag.

Idag är det exakt 70 år sedan min styrfar föddes och idag skulle han ha fyllt 70 år. Han skulle ha firat med en grön princesstårta, den allra bästa tårtan enligt honom. Han ÄLSKADE marsipanen och stal den alltid från mammas tårtbit så fort hon vände bort blicken. Det hade han gjort än idag, det är jag säker på.

Bernt var ingenjör, musiker, ryttare och framför allt make, styvfar och styvmorfar. Han älskade leka med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många gånger vi har haft matkrig, vattenkrig, diskmedelskrig, snöbollskrig och alla andra underbart roliga krig. För alla utom mamma förstås. Inte nog med att hon fick städa efter oss, men det slutade alltid med att vi båda gaddade ihop oss och gjorde avslutningsattacken mot just mamma.

Han fortsatte att busa och leka med mina barn när de sen föddes. Både Sofia och Mathias älskade att lekade med honom. För att inte tala om de gånger han var tomte, han lyckades faktiskt lura dem ett flertal gånger. Jag minns det med glädje.

Tyvärr lämnade Bernt livet långt innan han hade levt det färdigt. Men det hindrar inte mig, idag firar jag honom. Jag äter inte tårta, men jag blundar och känner hur det skulle ha känts att äta din tårta. Jag ger dig en värdelös present som du ändå inte vill ha och jag tänker på hur du hade kunnat spela en liten trudelutt på munspelet.

Bernt Ingemar Björk. Idag är det din 70-års dag. GRATTIS till dig, där i himmelen. Jag är glad att mamma är med dig denna dag.

Kram <3 

(Bjuder på lite gamla bilder. Eftersom de är gamla är kvalitén inte det bästa. Men men…)

Bernt och mamma på deras bröllopsdag. <3

Här är Bernt (längst till vänster) tillsammans med hans band som han hade.

Bernt jobbade inom försvaret hela sitt liv. (Men ibland ville han nog smita lite…)

Bernt och mamma på altanen på baksidan på Fardagsvägen, där de båda levde. Och dog…

Bernt in action

Bernt på hans häst, Grant.

Jenjo-fokus

Jag tog en mer eller mindre ofrivillig paus från min blogg ett tag. Det berodde på lite olika orsaker; jag tappade lusten att skriva, jag hade inte tid att skriva, jag var extremt trött och sliten och hade ingen ork, jag var sjuk. Ja, anledingarna har varit lite olika och lite varierande. Men det var välbehövligt, annars hade jag knäckt mig.

Om det är något som jag verkligen vet, så är det när jag måste säga stopp, välja vad jag ska fokusera på, ta paus från vissa saker och lägga energi på andra. Jag pratar ofta med mig själv, både högt och tyst. Jag berättar för mig när jag är stressad, när jag tänker på fel saker och så vidare.

Kommer ni ihåg att jag fokuserade på mig från och med förra hösten…? Jag skulle ha jenjo-fokus och sätta mig själv i första rummet. Det gjorde jag under hösten. Det gick jättebra. Jag var i en fantastisk träningsgrupp där jag lärde känna otroliga människor. Jag valde att ge mig själv tid att träna och göra saker för MIG.

Efter jul så tappade jag det där lite grann. Ju närmare sommaren jag kom ju mer tappade jag jenjo-fokus. Många började ifrågasätts om jag inte skulle sluta med att hålla på träna och börja med lite annat. Jag började tänka på allt jag inte klarade av, vilket gjorde att jag drog mig mer och mer ifrån mig själv. Helt baklänges, jag vet, men det är så jag fungerar. När jag gör fel och håller på tappa taget, så släpper jag allt och typ ger upp. Det var under denna period jag slutade prata med mig och berätta för mig vad jag behöver.

Nu har jag dock pratat med mig igen. Under sommaren och denna paus har jag haft många samtal med mitt inre mig. Jag har funderat vad jag vill, hur jag ska lägga upp min fritid och vad jag verkligen vill göra. Jag kommer att träna mindre (men absolut inte sluta), men jag behöver tid hemma till annat. Jag kommer ta upp små fritidsintressen som att texta, skriva och planera. Jag vill träffa vänner oftare och jag vill ha en mildare variant av jenjo-fokus. Men förhoppningsvis mer hållbar.

Och med allt detta svamlande, vill jag egentligen bara förklara att jag älskar min blogg och har svårt att tro att jag slutar skriva på den. Men däremot så kommer jag ta paus om jag behöver. Fast jag älskar när jag får små kommentarer med frågan om det kommer något inlägg snart, så det ÄR ok om ni frågar. Bara så ni vet. 😉

Så ha det bra nu alla. Kom ihåg att ta hand om er och lägg fokus på lagom mycket saker åt gången.

KRAM <3

Fokus på rätt saker 😉

7 år

Fredag den 5 februari 2010

Den dag då jag fick den största chocken i mitt liv. När en händelse kom in i mitt liv med dunder och brak. Det som då hände visade för mig att man aldrig vet vad livet har framför sig. Man kan planera och skapa önskedrömmar om livet, men det kan ändras lika fort som man knäpper med sina fingrar.

Förstå mig rätt, givetvis ska man planera livet och ta tillvara på allt. Men jag hade inte tidigare verkligen trott att saker kan hända som vänder allt från vitt till svart, från ljust till mörkt, från lycka till outgrundlig sorg.

Den fredagen gick jag sprudlande till jobbet precis som vanligt. Fredagshumöret på topp och jag såg längtansfullt fram emot den stundande helgen. Mamma ringde och var orolig över den vinterkräksjuka som hennes man, min styvfar, hade fått. Jag ringde Mikael och sa att vi måste nog fara dit med lite mat, vi kunde ju ställa det på bron. Men så att de hade över helgen i alla fall. 

Mamma ringde igen. Bernt var ännu sämre, knappt kontaktbar och kräktes blod. Jag tvingade mamma att ringa ambulans och sa att han behöver nog vård. Mamma sa att Bernt vill inte fara på sjukhus, jag sa att han får inte bestämma. Inte den här gången. 

Någon timme senare ringer mamma igen. Hemifrån. Jag frågar, argt, varför de inte åkt? Förstod hon inte att jag ansåg att hon behövde hjälp med att ta hand om Bernt? 
-Ring ambulans! Så sa jag om och om igen…

Mamma sa att hon hade gjort det, ambulansen hade kommit nu. Men Bernt, hennes man sedan många år, min styvfar sedan jag var liten… Bernt Ingemar Björk… Han dog i väntan på ambulans…

När jag fick höra detta, sjönk jag ihop på golvet i fikarummet. Jag minns det som om jag rann ut på golvet. Var i någon slags dvala där jag hörde mina kollegor prata oroligt runt omkring mig. Jag kunde inte förstå…? Hur kan en som vanligtvis är en frisk 63-åring bara dö i hemmet så där…? Vad hade hänt???

Senare fick vi veta att han hade aldrig vinterkräksjuka. Han hade en stor tumör i magen som brast. Han hade varit sjuk länge, men var så fruktansvärt rädd för läkare och sjukvård att han aldrig gick och kollade upp det. Jag trodde att jag kunde bestämma att han skulle till läkaren, men han fick bestämma ända in i slutet. 

Min kära fina styvfar. Väldigt speciell på många många sätt, men jag tyckte väldigt mycket om honon. Han dog i sitt hem, sittande i mammas rullstol, med mammas hand i sin, denna dag för 7 år sedan. 

Min mamma dog på många sätt då även hon, trots att hon levde fyra år till. Men de fyra åren var hennes sorg och saknad så djup och oändlig att hon aldrig på riktigt kom tillbaka till oss. 

Så Bernt, när jag nu tänker tillbaka på den uppväxt jag haft så har du såklart stor del i den. Det kom fram saker efter din död som jag hade önskat du berättat när du levde, men jag förlåter dig. <3 Min tillvaro med dig och mamma var inte alltid den bästa för ett barn, även om jag aldrig for illa kroppsligt. Allt det är saker jag inte fokuserar på. Jag fokuserar istället på allt fantastiskt du gjort för mig och mina barn. Jag saknar dig så in i h-vete mycket…! Ser jag någon på stan eller på tv som påminner om dig, så bränner tårarna bakom ögonlocken direkt. Jag vet att du har det bra nu, men jag önskar vi hade fått behålla dig betydligt längre än så här…

KRAM <3

Hälsa för mig

Det är många som har åsikter när man gör något för sig själv. Om jag väljer att avstå från viss mat, eller om jag väljer att träna vissa saker ett visst antal gånger, så är de ALLTID massa åsikter om det.

”Men ta lite fika! Lite gör väl ingenting”
”Ta mer mat, är du verkligen mätt?”
”Ska du verkligen träna på gym? Så tråkigt att bara stå och svettas bland massa bodybuilders”
”Alltså, hålla på med gruppträning och behöva passa tider, så jobbigt”
”Ska du träna nu igen? Hur många gånger i veckan tränar du egentligen?”

Eller min favorit:
”Man behöver inte hålla på som du. Man kan äta och dricka allt man vill och kompensera med promenader”

I min värld är allt ovan idioti. Idioti för MIG! Jag kan inte ta fika, för om jag börjar har jag svårt att sluta och jag får ett fruktansvärt sug efter allt annat som är sött. Jag kan inte äta tills jag är mätt, för jag har svårt att känna av när jag är normalt mätt utan kan äta mycket mer än jag borde. Jag älskar att träna på gym (men inte så mycket styrketräning), men de gym jag har varit på har det varit väldigt blandade människor, inte bara sk bodybuilders. Gruppträning är det jag tycker är fantastiskt roligt och då gör det inget att passa tider. Att träna flera gånger i veckan är kanske inte ett krav, men för att jag ska hålla ångan uppe behöver jag det. Och tycker man det är kul, så är det ingen uppoffring utan mer som en hobby.

Klart att mitt upplägg inte fungerar för alla, men det jag gör är rätt för MIG! Jag känner bäst själv vad som jag mår bra av. Sedan tar jag stöd av folk i min närhet och jag läser och tänker ut hur jag ska göra, men jag måste hela tiden utgå från mig.

Sedan anser jag att det är svårt att kompensera ”all mat och dryck” med promenader. Det är inget fel på promenader, men vill man gå ner i vikt kan det vara jobbigt. Några exempel:

50 cl cola förbränner du med 5500 steg
100 gr mjölkchoklad – 14000 steg
En kanelbulle – 5500 steg
100 gr chips – 12500 steg
50 cl starköl – 6000 steg

Detta är ju bara på ett ungefär. Men sätt på er en stegräknare så ser ni hur långt ni måste gå för att komma upp i tex 5000 steg. Det tar ett tag… En promenad på 30 minuter räcker inte…

Observera att det är inget fel att promenera, det är helt fantastiskt bra. Men du kan inte äta allt du vill och ta en rask promenad och tro att du ska gå ner i vikt. Det kräver nog mer än så.

Ja, vad vill jag nu säga med detta inlägg. Jo, att jag sköter min hälsa på det sätt som passar mig personligen och jag ser gärna att ni stöttar hellre än ifrågasätter. Ni sköter säkert om er på ett sätt som passar ER och det är ju jättebra! Det handlar om att hitta det som passar en personligen och som gör att man mår bra i kropp och själ. Jag har hittat mitt sätt och älskar det.

Ha det bra nu!

KRAM <3

Alkohol på jul…

Jag är väldigt mycket emot alkohol på julen. Jag anser att alkoholhaltiga drycker inte har med julen överhuvudtaget att göra. Det är egentligen en överdrift, för absolut kan man dricka en julöl eller ett glas starkvinsglögg om man vill. Men att bli BERUSAD på julafton är inte acceptabelt, inte om barn är i närheten.
 
Det finns barn som faktiskt far fysiskt illa på grund av alkohol, där vuxna inte kan kontrollera sig och slår barn (=oursäktligt).
 
Men det finns barn som far illa psykiskt oxå, även om ingen är medvetet elaka. Förutom att de helt medvetet sätter igång med sitt drickande.
 
Det finns barn, som på uppesittarkvällen ser hur glöggpannan fylls på med den starkaste glöggen, och hur den även spetsas med ren sprit. Barnet går undan till sitt rum medan pannan fylls på hela tiden tills dess att de vuxna har somnat och barnet släcker värmeljuset under pannan.
 
Hur barnet på julafton får en julklapp på morgonen för att sedan höra hur första julölen öppnas. Hur de vuxna dukar fram fika och kanske tar en kopp kaffe, men givetvis som kaffekask (=kaffe med sprit).
 
Barnet inser att denna jul, blir åter som så många andra. Frågar därför när maten ska ätas, kanske man kan äta före Kalle och öppna klappar när Kalle är slut?
 
Barnet frågar, för barnet vet att om man ska äta efter Kalle så kommer de vuxna vilja sitta i soffan och dricka lite glögg efter maten, och därmed somna villket skulle leda till att barnet än en gång får öppna sina julklappar i ensamhet.
 
Maten äts före Kalle tillsammans med julöl och julsnaps. Medan programmet sedan pågår så fortsätter glöggen och julölen intas. Även lite snaps då och då, ”det är ju ändå jul”….. Barnet får julmust och massa godis. Äter i samma takt som de vuxna dricker, med enda skillnaden att barnet slutar när det är nog.
 
Efter Kalle öppnas klappar. Fina paket och fint innehåll. Barnet packar ihop sina saker, går till sitt rum och sen är julen slut. De vuxna fortsätter sitt firande. Det är lugnt och stilla. Inget bråk och barnet hör tv:n i vardagsrummet och de vuxnas prat, innan det sakta avtar och barnet tillslut är den enda som är vaken. Klockan är 17-18 och kvällen är ung. Barnet tar sin bok som var i ett av paketen, tar sitt godis, lägger sig i sängen och inser att det blev ännu en jul i ensamhet…
 
Det här barnet har aldrig farit illa i hemmet, de vuxna har varit grundligt snälla och aldrig gjort något för att skada barnet. De har i sina tankar haft goda avsikter och därmed pyntat huset med massa tomtar, ljus, girlanger och en fantastisk gran. De vuxna har velat att barnet ska ha det bra, men ”att ta en liten dryck kan väl inte skada”.
 
Barnet är inte skadat till det yttre, men i hela sitt liv kommer barnet att minnas jular med alkohol och ensamhet. Barnet kommer att ta avstånd från julen och tycka att det är bara ännu en anledning för människor att få supa ner sig. Inte förrän barnet är långt vuxet kommer det att ha en någorlunda god känsla för jul, men det kommer aldrig att kunna känna att julen är en tid för fullständigt firande. Julen för detta barn är mer eller mindre krossad, då julen hela tiden för med sig minnen av nedsupna föräldrar och ensamhet.
 
Barnet jag pratat om är jag… Jag är uppvuxen i ett hem där mina vuxna förebilder inte kunde hantera alkohol. Jag är inte nykterist idag, absolut inte. Men jag kan kontrollera det, och när jag dricker, låter jag inte det gå ut över andra. Jag får ont i magen när jag ser hur folk radar upp spritflaskor på bord och säger att julen är räddad. För vem då? Vem mår bra av att dricka i mängder?
 
Det enda jag vill, är att ni här och nu tänker på detta: Vem har jag nära mig på julen? Hur påverkas de som är i min närhet? Även om inga barn finns där, är det värt att just på julafton bli full? Tycker ni att det är värt det, och att ni vet att ni kan kontrollera allt, gör det då. Men om ni vaknar på juldagen och inser att det nog blev lite för mycket dagen innan, då anser jag att ni gått för långt.
 
Jag vill påpeka att mina barn har inte varit med om detta hos mina föräldrar. Jag vägrade åka dit om de inte skötte sig någorlunda, vilket de gjorde just den stund vi var där, men vi sov aldrig över. Jag har haft bra jular med mina barn, men i hjärtat finns mina barndomsjular kvar och de kommer finnas där för alltid.
 
Så jag ber er, låt julen bli barnens. Se till att inget barn behöver känna oro eller ledsamhet just denna dag. Det finns så många andra dagar, även under de kommande helgerna, då ni kan festa om ni nu så vill. Men julafton, det måste vara lycka för barn… <3
 

Strul, trött, ensam

Här sitter jag nu. Helt ensam i ett väldigt tomt hus. Tomt på annat liv än mitt. Människoliv, för det finns två kattliv, men de gossarna har kurat ihop sig framför brasan som falnar.

Idag blir det ett kort inlägg, för jag har inte humöret att skriva nu. Mitt älskade jobb började och slutade på samma sätt. Genom strul. Jag hatar när det strular. Jag älskar teknik, men inte när den får för sig att göra saker som inte passar mig.

Dessutom är jag väldigt trött. Jag är extremt sömnkänslig och eftersom jag sov en timme mindre inatt än jag brukar, så är jag helt ”förstörd” idag. Trött och vill bara vara ifred.

Vara ensam är för mig att läka. Det är då jag kan samla mina intryck och tankar. Få dem att landa på rätt ställen i hjärnan. Låta tystnaden tala till mig och få min kropp att varva ner.

Ikväll behöver jag det, för att imorgon kunna vara igång som vanligt igen. (Fast jag var på spinning efter jobbet, så jag har oxå varit duktig).

Därför ska jag avsluta detta inlägg redan nu och helt enkelt läka i min ensamhet.

KRAM <3

036

Tag vara på livet

Idag har jag haft en jättebra dag. Har varit på bra humör och verkligen haft ett bra ”flow” under hela dagen. Jag var dessutom på träning igen. Så himla roligt. Var på Indoor Walking och detta var absolut det roligaste IW-passet jag varit på. Det beror så klart på instruktören och musiken. 🙂

Jag träffade även en bekant som berättade att en bekant till henne hade gått bort nyligen. Drygt 40 år och plötsligt fanns han inte mer. Så otroligt ledsamt och hjärtskärande och jag beklagar verkligen sorgen för de närstående.

Det slår mig, än en gång, hur viktigt det är att ta vara på livet. Snälla ni, hitta era ljusglimtar i livet och i vardagen. Jag tror att många lever för att något ska hända och liksom bara väntar. Men vet ni, livet väntar inte på något. Livet går, varenda dag, varenda timme, varenda sekund. Det är DU och bara du som bestämmer vad ditt liv ska gå ut på och vad det ska innehålla.

Varför tror ni jag tränar? Jo, det är för att jag känner att min kropp inte mått jättebra. Jag har ont i axlar och nacke, jag känner av knäna ibland. Jag har känt mig trött och bara velat vila. Men, kroppen är inte gjord för det. Jag hörde en som sa:

Kroppen är inte gjord för att sitta i soffan eller framför en dator. Den är gjord för att arbeta.

Jag menar inte att alla ska träna, men rör på er i vardagen i alla fall. Och som sagt, ta vara på livet. För mig är det just nu jenjofokus med träningen. Men ni kanske har annat ni behöver ta vara på… Gör den där resan, ring den där människan du så länge tänkt, färga håret rosa om du alltid velat prova, flytta till den staden du vill testa bo, köp en motorcykel om det är det du vill ha…

Så tänk på det kära ni, livet är alldeles för kort för att använda det på fel sätt.

Förutom det, så vill jag oxå berätta att jag har sorg idag. För att inte tala om Sofia. I helgen somnade nämligen Tuffie in. Tuffie är Sofias nymfparakit som hon fick när hon fyllde 10 år. Tuffie har bott med mig tills vi skaffade katterna och nästan hela tiden efter det har hon bott hos min kollega Rosemarie. Lilla söta Tuffie. Hela 15 år hann hon bli.

Och nu måste jag ta och sluta här för idag. Men glöm inte det jag sagt…

KRAM <3

Tuffietuffie-1

tuffie-2

tuffie-3

 

 

 

 

 

Minnen dyker upp

Under några veckors tid så har min saknad börjat smyga sig på. Den gör det ibland utan att jag kan påverka det. Det är hela tiden små detaljer, små saker som leder till minnen med 100% skärpa. Jag ser saker i mitt inre och jag minns ögonblick, dagar och händelser som om de hände igår.

Mycket handlar om att det har varit en födelsedag nyligen. En födelsedag då jag inte fick fira någon, utan bara inse att han fick fira sin 69:e födelsedag i himlen. Ytterligare en födelsedag då jag inte fick överraska med prinsesstårta och hemmagjord sockerkaka. Min styvfar, Bernt, skulle ha fyllt år i söndags, men han lämnade oss för 6,5 år sedan.

I och med att jag tänker på honom, så tänker jag på mamma. Så klart jag gör, de var ju som ett. De levde med varandra, för varandra och liv var totalt sammansvetsade. När Bernt gick bort, så dog även min mamma. Inte kroppsligen, men själsligen. Det tog 4 år, men sedan klarade hon det inte mer, utan åkte upp till sin älskade i himmelen.

Kvar lämnade hon mig och min familj. Och mina minnen. Jag var ut och gick ikväll och gick på en gata och minns att det var just på den gatan jag pratade med mamma under en annan promenad för många år sedan. Jag minns när mamma och Bernt kom tillbaka med barnen efter att de hade varit och hälsat på mormor Karin på den årliga julträffen. Jag minns när mamma ringde och berättade att min älskade katt Wille hade gått bort. Jag minns den gången vi åkte vår lilla båt ända ut till Rödkallen och jag fick gå labyrinten med mamma och Bernt.

Jag minns min mamma så extremt mycket och starkt just nu. Kanske det beror på att jag imorgon ska göra det sista på banken som är kvar för henne. Sedan är det bara deklarationen kvar och så är det slut. Minnen har jag så klart kvar, mina minnen kan ingen ta ifrån mig. Det som gör mest ont är att jag aldrig kan skapa nya minnen.

Att växa upp som jag gjorde hade kunnat leda till mycket. Men jag har trots allt, alltid skött mig (ja, förutom de vanliga tonårsgrejerna) och jag har känt att jag ändå hade en mamma. Jag hade ett hem att gå till och jag kunde ju alltid fixa mig mat. Så trots att jag hade kunnat att bara lämna allt när jag blev vuxen så gjorde jag inte det. Jag behöll mamma och Bernt i mitt hjärta. Då och för alltid. Och jag kommer alltid att ha minnen som kommer att göra ont när jag tänker på dem, samtidigt som jag minns dem med glädje.

Så du Mamma… Jag saknar dig nu. Som fan. Bara så du vet.

KRAM <3

025

Hur hinner man?

Hejsan alla mina raringar! Hur har ni det där ute? Här är det toppen. Har varit igång sedan 5 i morse. Full rulle ända till nu när klockan är kring 21. Nu har jag hamnat sittande i sängen med katterna och känner hur kroppen håller på växla över till nattläge.

Jag trivs med mitt liv just nu. Det beror på att jag har valt att fokusera på MIG en tid nu. Jag har tappat lite fokus på mig själv en tid, vilket har stört mig. Jag har ätit helt fel, inte alls motionerat och så vidare. Jag har absolut inte varit olycklig, men jag mår bättre när jag äter rätt och rör mig och det är det jag vill göra.

Men, det som slår mig är hur man hinner med att titta på tv? I alla fall på veckorna… Om man dessutom ska jobba heltid, träna, handla, laga mat, städa, tvätta mm. Allt detta går för mig före att sätta mig i soffan och se på tv. På helgerna (när det inte är båt) så ser vi mer på tv, men på veckorna är det tufft att hinna med den där stora dumma platta skärmen som sitter där på väggen.

Jag ser tv i sovrummet när jag ska sova, för jag älskar att sova framför tv:n, men annars slår jag inte på den om jag är ensam hemma. Jag hinner inte, och jag vill inte. Jag vill hellre göra annat som ger mig mer.

Under den här tiden, när jag inte hade fokus på mig så såg jag mycket på tv och det var inte bra för mig, uppenbarligen. Inte eftersom jag valde att göra det istället för att träna och planera min mat, till exempel.

Ja, jag kanske är konstig, men dygnets timmar måste man utnyttja rätt. Det finns bara 24 varav jag sover en stor del och är på jobbet en stor del. De resterande är jag mycket rädd om och vill inte slarva bort dem genom att se sådant som är meningslöst.

Såklart ser jag på tv. Finns mycket jag gillar. Men hinner jag inte se det när det går, så ser jag det på play eller bara skiter i det. Så det så.

KRAM <3

Te-påse_01

Fira midsommar… Alkohol?

Det är bråda dagar nu. Massor att göra och ingen lust att göra det. Det händer spännande saker i periferin och vänner gör förändringar i sina liv. Min dotter som haft det lite jobbigt, har det bättre. Min son som har klarat allt han kan, går i väntans tider. Min sambo är lycklig in i själen, som alltid under båtsäsong. Ett barn har blivit utskriven från sjukhus och den lilla familjen börjar nästa kapitel i sitt liv. Jobbet går bra, mina kollegor är underbara och jag kan inte säga annat än att livet rullar fint.

Nu donar jag på här i huset och förbereder midsommarhelgen som vi ska fira i skärgården. Men jag har nu satt mig här vid datorn en stund för att påminna om något, som jag tycker är väldigt väldigt viktigt.

Storhelger som denna, har många traditioner. Tyvärr är alkoholen en av dem. Jag känner att jag måste påminna er alla om vikten med detta. Bara för att det är midsommar, behöver man inte supa sig stupfull, utan drick med måtta. Jag säger absolut inte att ni inte ska dricka alls. Jag kommer göra det och jag kommer säkert dricka mer än ett glas vin. Men jag vill ändå att man tänker på att man inte dricker mer än man klarar av.

Detta är speciellt viktigt till er som har barn i närheten. Det är ALDRIG roligt för barn att se hur deras föräldrar går från glada och roliga, till sluddrande och kravlande. Hur mycket man än tror att barnen inte bryr sig, att de vet att det är fest och att det är ju bara en gång, så kan jag lova att barnen faktiskt tar illa vid. De kanske inte säger det, men de känner det.

Barn SKA INTE vara omkring kraftigt berusade människor. Även om det inte är just föräldrarna till barnet som är onykter, så har föräldrarna ansvar att se till att barnet inte behöver umgås med andra överberusade vuxna.

Jag tycker det här av hela mitt hjärta och jag vet tyvärr hur det är att vara ett barn bland människor som inte längre är i ett tillstånd där de har begrepp om varken omgivning eller sin egen kropp. Barn har också rätt att vara lyckliga på storhelger. Vilket de flesta barn är, men allt för många blir lidande på grund av vuxna i omgivningen som inte behärskar sitt alkoholintag.

Så snälla. Tag väl hand om er, era barn och alla i er omgivning. Fira midsommar med allt vad som hör till och se till att dagen och hela helgen blir dagar att minnas med enbart glädje i hjärtat! För alla!

KRAM <3

Mitt barnbarn har pappavecka nu, så han är inte med Sofia på midsommar. Jag är dock säker på att han kommer att ha det jättebra ändå, där var han är. Det känns tryggt. 🙂Valter nära-1

Scroll To Top