70 år

Den 18 september 1947 föddes en man till denna jord. Bernt Ingemar Björk. Drygt 30 år senare var han på en tjänsteresa i Lycksele och sin vana trogen gick han ut på dans. På den dansen mötte han en kvinna, en ensamstående mor, som hade övertalats att gå på dans trots att hon inte hade varit så sugen. Tycke fattades mellan dessa två fina människor och cirka ett halvår senare tog denna kvinna med sig sin dotter och flyttade 30 mil norrut, till Luleå.

Mannen var min styvfar. Kvinnan var min mor. Flickan var jag.

Idag är det exakt 70 år sedan min styrfar föddes och idag skulle han ha fyllt 70 år. Han skulle ha firat med en grön princesstårta, den allra bästa tårtan enligt honom. Han ÄLSKADE marsipanen och stal den alltid från mammas tårtbit så fort hon vände bort blicken. Det hade han gjort än idag, det är jag säker på.

Bernt var ingenjör, musiker, ryttare och framför allt make, styvfar och styvmorfar. Han älskade leka med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många gånger vi har haft matkrig, vattenkrig, diskmedelskrig, snöbollskrig och alla andra underbart roliga krig. För alla utom mamma förstås. Inte nog med att hon fick städa efter oss, men det slutade alltid med att vi båda gaddade ihop oss och gjorde avslutningsattacken mot just mamma.

Han fortsatte att busa och leka med mina barn när de sen föddes. Både Sofia och Mathias älskade att lekade med honom. För att inte tala om de gånger han var tomte, han lyckades faktiskt lura dem ett flertal gånger. Jag minns det med glädje.

Tyvärr lämnade Bernt livet långt innan han hade levt det färdigt. Men det hindrar inte mig, idag firar jag honom. Jag äter inte tårta, men jag blundar och känner hur det skulle ha känts att äta din tårta. Jag ger dig en värdelös present som du ändå inte vill ha och jag tänker på hur du hade kunnat spela en liten trudelutt på munspelet.

Bernt Ingemar Björk. Idag är det din 70-års dag. GRATTIS till dig, där i himmelen. Jag är glad att mamma är med dig denna dag.

Kram <3 

(Bjuder på lite gamla bilder. Eftersom de är gamla är kvalitén inte det bästa. Men men…)

Bernt och mamma på deras bröllopsdag. <3

Här är Bernt (längst till vänster) tillsammans med hans band som han hade.

Bernt jobbade inom försvaret hela sitt liv. (Men ibland ville han nog smita lite…)

Bernt och mamma på altanen på baksidan på Fardagsvägen, där de båda levde. Och dog…

Bernt in action

Bernt på hans häst, Grant.

Hängrännor och farfar

Idag har vi haft en jättefin dag här i Luleå. Visst, det blåste lite kallt och i skuggan var det väl inte allra varmast, men vi ska INTE klaga. Inget blir bättre av det. 🙂

När jag for hem (körde mc idag) så var man ju inte alls sugen på att fara hem. Jag hade gärna kört en längre sväng. Upp till Boden, ut till Lövskär eller vad tusan som helst. Men inte hem… För hemma väntade nämligen Herr Bergström och jobb. Han ville få panel och stuprännor fixade innan semestern. Eftersom vi går på semester imorgon, så börjar det ju vara lite brådis…

Så jag körde hem, bytte om och gick ut för att hjälpa till. Då insåg jag något som jag inte insett tidigare. Stuprännorna sitter vid taket. Vilket är högt. Vilket INTE passar mig då jag är höjdrädd. Men Mikael tvingade upp mig och trots att benen skakade så jag trodde hela stegen skulle skaka ner mig, och det DESSUTOM var spindlar som sprang på huset, så klarade jag av det. Halleluja!

När jag hjälpt honom med det han behövde hjälp med så gick jag in och dammsög, skurade golv osv… Älskar känslan med nystädat hus. 🙂 

Mitt i allt i hop fick jag sedan ett ryck och ringde min farfar. Jag är SÅ stolt över att ha kvar min farfar i livet. Han är 96 år (fyller 97 i oktober) och är den finaste mannen som finns. Trots sin ålder så bor han hemma och berättade för mig hur planerna inför hans deltagande i älgjakten i höst ser ut. Min farfar är bäst. Helt och hållet partisk åsikt, men dock inte desto mindre sann… 😉

Nä, men nu ska jag väl ta och fixa lite mer här hemma. Ha det gott alla vackra människor!

KRAM <3

Farfar Arnold (bilden taget på hans 95-års dag) <3

Mikael  jobbar och på den andra stegen tvingade han upp mig!!

Så vacker kväll

Förberedelse, packning, pappa

Hejsan mina sötnosar. Hur har ni det? Här är det bara fint. Det är så mycket roligt som händer för mig nu så jag har inte tid med annat än att ha det bra. 🙂

Idag har jobbet mest bestått av att förbereda att jag ska vara borta. Det är alltid massa pyssel med det, förbereda de jag är kontaktperson åt, fixa mail, telefon, fixa sådant som måste göras under veckan osv. Kul, men jag ska ärligt erkänna att jag är lite småorolig över att något kommer att strula och jag inte kommer kunna vara där och stödja som jag brukar. Jag VET att de klarar det, men jag är ändå nervös. För att inte tala om  hur det kommer gå med diskmaskinen och hur porslinet kommer hamna i köksskåpen….

Nåja, efter jobbet for jag till stan och bytte lite kläder och sen for jag hem och åt och packade inför båda resorna som kommer att ske denna vecka. Det gäller att tänka på allt. 🙂

När jag var på stan så ringde min pappa och glatt frågade vad jag gjorde. Han frågade även om jag hade en säng till övers som jag kunde låna ut en natt. Jag måste erkänna att jag blev väldigt paff, men givetvis mycket glad. Han går på kurs i Boden och för att slippa åka hela vägen hem så flirtade han in sig hos oss över natten. Jätteroligt att ha honom här! 🙂

Ja, men nu ska jag väl ta och vara lite sällskaplig här, men ha det fint alla!

Vi hörs snart igen!

KRAM <3

Daddy

 

Lördag, Mello, Mormor

Hej alla vackra hjärtan där ute? Hur har ni det denna lördag?

Här är det bara fint. Hade tänkt träna, men bestämde mig för att avstå och tog en välbehövlig sovmorgon istället. Mikael bjöd på kaffe på sängen i morse (vilket var hans sätt att få mig så pass vaken så att jag skulle stiga upp och vi kunde äta frukost). 

Sedan har han varit i garaget hela dagen och fixat med Greger. Greger, det är hans Volvo som han håller på fixa till. Jag drömmer om att han ska inse att vi kan ha den bilen istället för Töntis, men än så länge har jag inte kommit dit. 😉 Han vet föresten inte ens om att jag döpt Volvon till Greger, men jag tycker det är ett basande namn.

Själv har jag städat här hemma. Dammtorkat och skurat hela huset. Jag har även gjort kardemummaskorpor och grönkålschips. Plus att jag förberett middagen. Dagen har gått riktigt snabbt måste jag säga.

Nu har jag duschat och bytt om, färdig för lördagsmys. Och MELLOMYS…! Åh vad jag längtar. Jag blir alldeles ivrig när jag tänker på det. Älskade musiktävling som gör att jag får glitter och glamor i mitt liv. 

I övrigt så vill jag bara säga att jag tänker extra mycket på min älskade lilla mormor. Idag är det 8 år sedan hon lämnade jordelivet för att fortsätta i himmelen med morfar. Hon var gammal, hade passerat 91, men givetvis är saknaden stor ändå. Älskade älskade mormor. Tack för alla somrar och allt du gav. <3

Så hörni, tag till vara på dagen och livet. Njut av mello eller annat ni finner önskvärt. Krama era nära och kära (de ni inte når, får ni krama via tanken), och ha en underbar kväll!

KRAM <3

Jag är i detta sinnelag när jag vaknar

Nästa vecka, Tele24, bröllopsdag

Nästa vecka är det julafton.

Nästa vecka är det julafton.

Alltså fatta, nästa vecka är det julafton!!!

Jag är inte stressad, jag har inte oro eller panik i kroppen. Men jag har inte heller någon julkänsla. Dagarna bara går och jag lever mitt liv som vanligt. Känns inte alls som in det snart är dags för de stora helgerna.

Men det är ju ändå så, nästa vecka är det julafton och massa mys ska ske. Jag måste bara slå in lite mer julklappar (läs BÖRJA slå in), så kanske det känns lite bättre. Behöver fylla på lite oxå. Sedan laga lite mat, baka och göra julgodis. Men jag stressar inte. Hinner jag inte så hinner jag inte. Inget mer med det.

Jag är jämt på Inpuls nu för tiden känns det som, så då hinner jag inte så mycket hemma. Men vem bryr sig liksom. Inte jag iaf.

Idag hade vi Tele24 på besök hos oss. Alltid roligt, speciellt att träffa finaste Denise. Jag har haft två kontaktpersoner på Tele24 i och med vårt samarbete med dem, och båda två är fantastiska människor. Vilken tur jag har haft. 

Och vet ni, idag firar min pappa 30-årig bröllopsdag med sin fru. Så himla kul. Jag minns deras bröllop så väl, där i Jokkmokk… Min fina pappa och hans fina fru Anita. Grattis och kram på er! ❤️

Nä men nu ska jag väl vara lite social med min sambo oxå. Han tycker jag är hemma lite nu för tiden, men han tycker det är bra att jag tränar. Och det skadar inte att sakna varandra ibland… 😉

Ha det bra och sköt om er!

Kram❤️

Här, på Inpuls, sitter jag ofta och ”mediterar” innan mitt träningspass börjar

Härliga lördag

Hej raringar!

Jag hoppas ni har det bra där ute i era stugor denna vackra lördag!  Här är det bara fint måste jag säga. Igår kväll bestämde jag mig för att träna idag. Jag bokade in mig på spinning kl 10 imorse och steg med lätthet (jag fattar inte varför) upp när klockan ringde 8.20. 

Efter frukost fick jag låna Mikaels bil (töntbilen så jag hoppas ingen såg mig) och dammade iväg till stan. Jag var och tränade och tog verkligen ut mig rejält. Så himla roligt. Ju mer jag tränar, desto mer vill jag träna. Skulle lätt kunna vara där varje dag och utöva något pass. Helst pass i grupp, för det tycker jag är roligast. 🙂

När träningen var slut for jag hem igen körde jag förbi en låååååång karavan av lastbilar som protesterade mot något. Såg coolt ut. 🙂 Sen hem och duscha och fixa. Startade en tvättmaskin och satte mig för att återhämta mig när pappa ringde.

Han och hans fru ville komma förbi en sväng och de fick de ju så klart väldigt gärna göra. När de kom hade de med sig en jättefin julblomma och choklad. Jag brukar få en blomma av dem till julen, men den brukar komma med blombud. Det är jättekul, men såklart en bonus när de kommer med den själv. Vi drack kaffe, pratade historik om Båtvik, vackra Norge och lite annat. En mycket trevlig stund. 

När de for så kokade Mikael björnbärssylt och jag gjorde saffranspannkaka. Det blir gott att äta till efterrätt ikväll. 🙂 Älskar allt som har med saffran att göra. 🙂

Nu sitter vi och tittar på herrarnas skidlopp. Konstigt, men jag älskar att se skidor. Så jag är ganska nöjd med hur jag har det just nu.

Så jag ska fortsätta njuta av det och hoppas ni alla oxå har en underbar dag. Tag hand om er!

KRAM <3

Vackra blommor

Fin strut med choklad

 

Helgen

Idag fyller min farfar 96 år! Jag har pratat med honom i eftermiddag och han hade haft en jättebra dag med massor av besök av familjen. Han hade oxå blivit ihågkommen av sin övriga släkt och sina vänner via telefon. Så härligt att höra att han minsann inte är en ensam gammal farbror utan han har många omkring sig.

I övrigt har min helg varit bra. Vi hade tankar på att åka till farfar i Lycksele, men det blev inte så. Vi har varit hemma och umgåtts tillsammans. Var ganska länge sedan vi bara var hemma och samlade energi och gjort saker som behövts göras här hemma. Det är dock mycket kvar som måste fixas här hemma, men vi gjorde det vi hann nu den här helgen.

Vi har oxå promenerat långa promenader. Vilket fantastiskt väder det varit i helgen. Strålande sol och strax under nollstrecket. Det har vadrit som gjort för att vara ute.

Mikael överraskade med bubbel när jag kom hem i fredags, vilket jag verkligen gillar. Vi brukar köpa de mindre flaskorna för jag tycker att det räcker när man delar på två, och den här gången hade han hittat ett jättegott bubbel. Han fixade även middagen så jag hade en väldigt soft fredag.

Nu ska jag inte skriva mer här, utan jag bjuder på lite bilder istället. Ha det superbra nu mina raringar.

KRAM <3

Mikael bjuder på bubbelfredag-1

Han gjorde lax och potatis till middagfredag-2

Vi drack detta vin till middagen och satte och sedan i vardagsrummet för att se Doobidoofredag-3

fredag-4

fredag-5

På lördagen åt vi tacoslordag-1

Idag och igår, promenerade vi i det vackra vädretsondag-1

sondag-2

Bill myser och kurar ihop sig i sin runda kojasondag-3

 

Saknar och minns

Den 4 februari 2009. Den 5 februari 2010.

Det är två datum som jag alltid passerar med väldigt många tankar och minnen. Både glada och sorgliga sådana. Minnen fungerar ju så, det finns både de bra och de dåliga.

Den 4 februari 2009 dog min mormor.

Hon hade då precis fyllt 91 år. Jag minns denna härliga kvinna som bodde mina barndomsår med sin man (min morfar) i ett hus i Medle som var en fantastisk plats att vara på. Alldeles vid en äng, med ladugård och hölada och grannar med både hästar och grisar. Skogen i närheten och öppna platser att vara på. Ett hemskt hus egentligen, då det varken fanns varmvatten, dusch, tvättmaskin eller andra moderna ting, men som barn tänkte man inte på det. Jag älskade att vara där. Man kunde alltid hitta kalla våfflor i skafferiet som mormor bredde med lite smör och så fick man tjuvsmaka. Jag och Sanna (min kusin) satt alltid på kvällen vid diskbänken i köket och borstade tänderna för att sedan belönas med varsin ”En om dagen”. Vitaminer.

Mormor var den som bara skrattade när morfar stängde in mig och Sanna i skrubben om vi var olydiga, för både hon och morfar visste att vi var ute ur den så fort han vänt ryggen till och alla visste att det var bara bus. Mormor var den som tillät oss dra ut alla filtar och kuddar som fanns i hela huset, för att vi skulle göra kojor av alla utemöbler på gården.

Mormor (och morfar) var de som alltid, varje fredag vi var där, tog med oss in till stan (Skellefteå) för att gå på ”Kul på torget”. En variant av allsång, som var väl besökt.

Mormor hon var den som var ganska bestämd, men ändå alltid lät oss på ett eller annat sätt göra allt vi ville. Mormor var den som jag inte tyckte bakade så goda bullar, men gjorde de allra bästa köttbullarna man kunde äta. Mormor, var den som alltid såg till att det man tyckte om, fanns hos dem. Så när någon talade om att det var jag som älskade sockrad gurka, fast det absolut inte var sant, så dukades det jämt fram när jag kom. (Tack för den Sanna 😉 ).

Mormor var alltid den som med glädje tog emot mig, mina kompisar och mina barn. Till och med den gången vi skulle begrava morfar, men trots att hon var glad att jag kom, så minns jag aldrig orden som hon sa genom hennes strömmande tårar. ”Nu finns det ingen morfar här längre”.

Problemet är att nu finns det ingen mormor heller… Jag hatar det här med livet, som måste ta slut. Jag vet att min mormor hade levt färdigt. Hennes kropp var slut och hennes själ ville till himmelen, men jag saknar ändå henne något så fruktansvärt…

Den 5 februari 2010 dog min styvfar Bernt.

Jag minns den här veckan för exakt sex år sedan. Mamma och Bernt var hemma från jobbet, för Bernt var så dålig. Han bara kräktes och hade ingen kraft och energi. Vinterkräksjuka sa alla, även jag. Jag satt på torsdagen och sa till mamma att hon skulle skriva upp vad de behövde ha, så skulle jag handla när jag slutade och lämna utanför dörren.

När hon ringde på fredagsmorgonen, strax efter 06 och var panik över hur dålig han var, så sa jag att hon måste ringa sjukvården. Hon ringde senare och sa att ambulansen skulle komma och lovade ringa när de var på sjukhuset så jag kunde komma dit.

Hon ringde 30 minuter senare, hemifrån, och sa att de skulle inte fara in. Jag ifrågasatte, argt och upprört. Skynda er, uppmanade jag…  -Det behövs inte. Han dog nu…

Jag fattade ingenting och när jag tillslut fick allt klart för mig så insåg jag att min älskade Bernt hade dött i mammas rullstol innan ambulansen kom. Det var aldrig vinterkräksjuka. Det var en tumör som brast på tjocktarmen.

Bernt, den person som varit som en till far för mig. Som aldrig lagt sig i uppfostran, men stöttat när jag verkligen har behövt. Som övertalade mamma att jag skulle få börja rida, när det var min högsta önskan. Som visade mig Luleå skärgård, trots att jag var livrädd första gången med båten.

Han var den som busade och lekte med mina barn konstant från det att vi kom. Många gånger till min stora förskräckelse, för de hittade på så mycket bus som man inte ville att de skulle göra. Han var också den som alltid såg till att barnen fick en påse Tom&Jerry när de kom på lördagar.

Bernt, den man som var så otroligt stabil och lugn, men så fruktansvärt rädd för läkare att han bokstavligt talat hellre dog än att söka vård.

Jag minns hur jag bröt ihop på jobbet när jag fick beskedet. Hur jag liksom rann ut på golvet i fikarummet och vagt hörde mina arbetskompisar komma springande för att ta hand om mig. Hur jag kom hem till mamma som var hur lugn som helst och som satt och pratade med ambulanspersonalen som var kvar.

Jag minns hur de hade placerat Bernt på min gamla säng i väntan på likbilen och hur mamma gång på gång rullade in till honom och pratade lugnt och sansat. Hur det skulle bli och hur hon snart skulle komma till honom.

Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, och jag minns min första tanke när jag för första gången den dagen blev ensam. ”Bernt, kom tillbaka”. En av de få sakerna jag visste med säkerhet inte kunde hända.

Att sakna människor som har stått en nära, är sunt. Även att minnas just det som gör att man saknar dem. Och jag minns av hela hjärtat alla de som jag har där uppe i himlen. <3

Jag hittade några gamla bilder som jag scannade in. Dålig kvalité då det är gamla kort, men jag vill ändå visa.

Morfar, mormor, morbror Åke och söta lilla mammaScannat-1Jag och mormorScannat-4

Mormor <3Scannat-5

Kärleksparet mormor & morfarScannat-6

Bernt i sin älskade skärgårdScannat-2

Bernt <3Scannat-3

Farfar och släkt

Som många av er vet, så var jag till Lycksele och hälsade på min farfar då han fyllde 95 år för drygt en vecka sedan. Det var en helt fantastisk dag och jag tyckte verkligen det var kul att få träffa honom och stor del av min släkt på pappas sida.

Jag har säkert sagt det tusen gånger, men alltså, min farfar (Arnold heter han för del delen) är en av de piggare varianterna av 95-åringar som finns. Han bor, tyvärr, själv numer men han aktiverar sig ändå. I sitt dubbelgarage bygger han stora rökar, han gör knivar mm… Och dessutom så jagar han faktiskt älg fortfarande. Fatta!? 95 år… Jag är så STOLT över att härstamma från honom.

Hur som helst så älskar jag att träffa mina släktingar på både mamma och pappas sida, men jag gör det sällan. Till stor del beror det på den uppväxt jag har och dessutom det faktum att jag aldrig har bott i samma stad om släktingar, inte sedan jag flyttade från Lycksele vid 7 års ålder.

Så jag har liksom inte det där vardagliga att ”svänga förbi” eller komma och fika på födelsedagar eller åka på söndagsmiddag. De flesta bor i Skellefteå och Lycksele så det är ju inte nästgårds direkt. Ja, det är ju inte Stockholm eller Skåne heller, men det är inte nära i alla fall.

Det kräver planering och fixande, speciellt nu när vi alltid hyr bil, så det blir inga spontana besök, vilket betyder att det blir inte så ofta som jag hade önskat. Det i sin tur leder till en slags ångest när jag väl har träffat mina släktingar…

Alltid när jag gjort det och kommit hem igen, så blir det en slags sorg i min själ som växer ganska kraftigt innan den dämpas. Hela mitt inre skriker att nu har jag fått träffa dem, men gudarna vet när/om det blir igen. Det gör nästan att jag tänker att jag inte orkar träffa mina nära och kära igen, för ångesten efteråt blir så stor.

Men givetvis vill jag ju träffa dem. Jag älskar min släkt, på båda sidor, och jag är så STOLT över dem alla. Jag känner kanske inte alltid att jag hör hemma mitt i gemenskapen, vilket inte är konstigt eftersom jag inte träffar dem så ofta, men jag känner ändå att det är MIN släkt och jag tillhör den. Även om jag är i utkanten av allt, så tror jag att jag räknas med som en av dem.

Jag har i alla fall fått träffa min farfar nyligen och jag vet att han blev glad att jag kom. Det värmer i mig, och nu när ångesten är över, så kan jag inte annat än njuta av besöket där.

Peace and out!

Farfar <3Farfar-2

Ni vet känslan när man närmar sig ett ställe man ska besöka och man knappt kan sitta still i bilen då man ser huset. Så känner jag när jag ser det här närma sig. Farfars hus.Farfar