Jennys sida

Begravning

Igår var jag ledig. Vi steg upp tidigt och åkte iväg i ett rent ut sagt jäkligt oväder, till Lycksele. Resan gick jättebra (trots att jag var livrädd mest hela vägen) och vi kom fram i god tid.

Vi åkte sedan till kyrkan och mötte upp min pappa med fru, min bror och min ”styvbror”. Även Sofia med familj kom dit. Lite andra släktingar dök upp, allt kändes bra och vi gick mot kyrkan. Där såg jag min farfar komma gående och någon började växa i bröstet på mig. Han såg så gammal och ledsen ut och jag kände sådan uppgivenhet. Jag kramade om honom och sedan träffade jag min faster (Marie). När jag kramade henne brast det. Tårarna började rinna och jag kände sorgen kraftfullt och hårdfullt ta tag om mitt hjärta.

Sedan var det kört. Jag var så ledsen så det går inte beskriva. När jag såg kistan med min farmors bild på, så fick jag panik. Det var som om jag inte riktigt förstått att det var min farmor som var död. Det var ju min farmor som låg i den där kistan. Det var min farmor som vi skulle följa på sista vilan. Jag storgrät mer eller mindre panikartat under hela ceremonin. Jag var ju ledsen när jag fick höra att hon gått bort, men det var som om det var där i kyrkan som jag tog till mig vem det faktiskt var som gått bort.

Begravningen var jättefin. Det var en man som spelade trumpet och det var så otroligt vackert och passade så bra. Efter kyrkan så skulle vi följa henne till graven. Min pappa, min farbror, min bror och tre av mina kusiner bar kistan, vi körde i kortege till gravplatsen och när vi kom till själva graven, så bröt jag ihop igen. Där skulle min farmor sänkas ner i det där hålet och hon skulle vara där för evigt. Usch och fy… Synen när min farfar ställer sig vid graven och säger högt och tydligt (om än sorgset): Tack för ett långt liv, kommer leva med mig länge.

Efter gravsättningen åkte vi till en minnesstund. Vi bjöds på fika och vi samtalade. Min farfar fick hålla i sitt barnbarnsbarnbarn (Valter) och det syntes att han var mäkta stolt över att han och farmor hann bli fem generationer. Jag tittade mig omkring och såg mina fantastiska kusiner. Jag har ”bara” en tjej till kusin på pappas sida, men en hel drös med killar. De var så otroligt stiliga där de satt och det slog mig att det var då verkligen tur att min farmor och farfar träffades för en si sådär nästan 70 år sedan, för då kunde alla dessa människor komma till världen.

Efter minnesstunden åkte vi till farfar där mina fastrar fixat med en jättegod middag och lite senare åkte jag och Mikael hem. Jag grät stora delar av vägen hem, och jag är fortfarande rätt ledsen. Men sorgen måste komma ut, och jag tänker inte hindra den. Man får aldrig hålla sorg inne, för då kan det brista rejält tillslut.

Trots en jobbig gårdag med trist väder och verkar bli liknande idag, så hoppas jag ändå att helgen blir rätt bra. Och jag hoppas att ni alla får just en bra helg.

Varma kramar! <3

One thought on “Begravning

  1. Ibland måste man gå igenom jobbiga saker i livet! Jag tycker att kunna gråta en del av sorgeprocessen och du har ett fint barnbarn som ger mycket glädje men jag förstår det att ingen kan ersätta din farmor…mycket styrkekramar till dig Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Scroll To Top