Begrava en nära anhörig…

Jag tänker ofta att jag ska bli bättre på blogga. Men tid, ork och kraft hänger inte riktigt med. Dock älskar jag min blogg och vill väldigt gärna fortsätta med den.

Förra fredagen begravde min mamma. Det var en sådan jättefin stund och jag är nöjd med hela tillställningen. Jag vaknade tidigt den morgonen. Typ kl 04, och även om jag inte steg upp så var jag vaken och hade ingen chans att samla tankarna. Ju närmare tiden för avfärd kom, ju mer skakade jag.

Kl 9 ringde det  på dörren och in kom min morbror. Vi var inte klara så jag gick och bytte kläder. När jag kom ut såg jag min kusin Sanna som oxå kommit in, och då brast det för mig. Jag kände hennes varma omkramning och tårarna gick inte hålla inne längre. Jag ville aldrig släppa henne igen…

Men vi åkte till kyrkan och där var min fd svärmor och fd svägerska. Trots att de inte kände min mamma så väl, så kom dem, mycket för min skull, vilket jag uppskattade i massor. En av mina absolut närmsta vänner var oxå där. Min alldeles egna Pling (Ingela) kom för att ge mig stöd.

Jag ska inte glömma min mammas granne Johanna och hennes mamma (och mammas fd granne) Vappu som oxå var där.

De som inte var där, var min pappa och hans fru Anita. Jag visste att de skulle komma, men hann ändå bli så orolig och nervös över att de inte kommit. Jag hade sagt att de fick välja själv, men när de inte dök upp så kände jag att jag verkligen ville ha dem där och jag började skaka igen. Men strax innan begravningen började så kom de. De hade blivit fast vid järnvägsövergången. Den lättnad jag kände när jag såg deras bil komma, kan nog ingen förstå. Pappa har sådan stor plats i mitt hjärta och att ha hans och Anitas stöd betydde att jag orkade genomgå hela begravningen…

Förutom dessa människor så var ju min morbror och mina två kusiner på mammas sida där. Plus Mikael, Mathias, Sofia och Erik.  Jag är så tacksam över alla som var där. Jag behövde verkligen stödet.

Nu ska jag inte dra iväg massa snack om detta. Jag vill dock meddela att jag aldrig varit med om något jobbigare i hela mitt liv. Jag har varit på morfar, mormor och styvfars (plus styvfarfar och styvfarmors) begravning. Men inte på någon av dessa har jag varit närmast anhörig. Det var jag denna gång. Jag är den som har allt ansvar och jag är den som var närmast henne i släktledet. Att begrava någon som är en så otroligt nära, går inte att beskriva för någon annan. Speciellt när jag inte har några syskon att dela detta med. Jag är helt ensam där längst fram och det är en smärta som inte går beskriva.

Kistan var fin, likaså blommorna. Men det var inte förrän på kvällen när jag satt och tittade på de foton jag tagit som det slog mig att min mamma faktiskt rent bokstavligt talat och rent fysiskt låg där i kistan. Det var min mamma som var instängd där och det var hennes kropp som jag såg rullades iväg. När jag insåg det, så bröt jag ihop igen.

Det är som om psyket bara portionerar ut lite sorg i taget för att man ska orka med… Jag är dock tillfreds med att hon har fått en begravning och att hon är nära sin make nu. Som jag sa till ”nu har vi följt dig så långt vi kunde på din väg till Bernt”. Så är det… Vi följde med så långt vi kunde och den sista lilla resan får hon klara själv. Vilket kommer gå bra, för han kommer stå och guida henne till hon hittar rätt…

Nästa blogginlägg ska inte handla om min mamma och den sorg jag bär. Jag skäms inte över den, och jag anser att jag både har rätt att ha den och dela med mig om den. Men, jag vill kunna berätta om annat oxå. Det kommer nästa gång.

Varma kramar till er alla! <3

4 thoughts on “Begrava en nära anhörig…

  1. Ingela

    Det var en jättefin begravning och det kändes bra att vara med på den även om jag inte träffat din mamma på länge men jag har ju ändå känt henne sen 1985 och det är ju den största delen av mitt liv. Det är klart att du måste få berätta om din mamma har mycket du vill för hon betydde massor för dig. u Mamma är alltid mamma ♥ Tusen kramar till dig ”systra mi” ♥♥♥

  2. Kusin Catharina

    Det var en jättefin begravning! Sorgen kommer alltid att finnas där men blandas upp av LIVET som har så mycket fantastiskt att erbjuda. Så njut av varje dag och allt gott du har inom dig och omkring dig! Stor Kram ♥ Ps. Kämpa på med bloggen, du skriver så fint och jag njuter av att få följa din livsresa på ”ett litet hörn”. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.